Dagarna börjar rulla på nu och jag har kommit in i något slags av ”African life” tror jag. Det känns bättre och lättare för varje dag, både psykiskt och fysiskt. Jag blir faktiskt stolt över mig själv när jag tänker efter. Och när jag tänker efter har jag redan gjort hundra konstiga saker man aldrig gör hemma och när jag tänker på det skulle jag både kunna gapskratta och gråta högt. Jag har upplevt o sett saker som skulle kunna få mig att gråta tills tårarna aldrig tar slut men samtidigt skrattar jag så det bubblar inombords.

 

Livet är konstigt det, väldigt olikt i vilken världsdel man är i, vilket land man är i, vilken stad man är i och bara vilket område man är i. På ena stället går folk med två par olika skor varav dom är så slitna och stora så jag frågar mig hur man ens kan gå i såna skor? Samtidigt som på ett annat ställe går folk i kostym och ska vara affärsmän. Jag förstår inte världen, men vill se den, uppleva den. Egentligen med dig och om två dagar skulle vi varit på Zanzibar och jag skulle fått världens största kram mitt på stranden, i vit sand och med turkost vatten bakom. Jag saknar dig så tårarna rinner och vet att du hade orkat om du orkat kämpa till Syd Afrika, jag bara vet det och du sa att du ville, du skrev det varje dag.