Den här dagen skulle inte varit såhär, livet ska inte vara såhär. Men nu är det så och jag måste lära mig acceptera det, sakna kommer jag alltid göra, men verkligheten måste tvingas in i mitt huvud hur ogärna jag än vill. 

 

Innan jag åkte fick jag se din flygbiljett till Zanzibar till flyget som gick den 3e december från Syd Afrika, jag skulle åkt dit igår och väntat på dej för jag skulle varit klar med mitt projekt då och idag skulle vi alltså sett efter 2,5 månader ifrån varann. Vi skulle fått krama om varann på Zanzibar's vita stränder med det turkoska vattnet i bakgrunden, vi skulle haft perfekta veckor framför oss. 

 

Istället är verkligheten så att 2,5 månader ifrån varann kommer fortsätta bli till flera månader, flera år. Jag kommer aldrig mer få se dej, skratta med dej, gråta med dej, flamsa omkring med dej, dricka vin med dej, gå promenader, springa uppför backar och förlora eller vinna, jag kommer aldrig mer bara få vara mig själv. Du fattas i hela mig och jag är en halv Josefine som inte ens går att lappa ihop med silvertejp hur mycket alla än försöker. För det finns ingen som kan ersätta dej. 

 

Så istället för att stå på den där stranden och vänta på dej i solen och skratta när du kommer så myser jag in mej i din favorit skjorta och andas in din lukt och försöker hitta lite styrka, i ett regnigt Tanzania. Det positiva är nog att solen kommer fram senare, fast egentligen vet jag inte om det är positivt för det är varmt nog ändå. Fast bara 30 grader. Men jag fortsätta sakna, vara tom, ledsen och ha tusen frågor medans jag hör alla andra prata om Zanzibar som världens finaste ställe.