Det här är ju hur kul som helst, jag menar, jag har bloggen för jag vill peppa och kunna hjälpa andra och helt plötsligt har jag 300 läsare per dag som jag hoppas jag kan ge nån inspiration eller nått tips till, eller bara dela erfarenheter med. Hoppas ni stannar och tack för alla fina kommentarer ♥

 

Idag har varit en riktigt tung dag, jag sitter med plåster på hela armen men just nu är jag ganska så ångestfri. Alltså, dagen har varit full med ångest och sen kom inte min läkare och gjorde något bättre. Utan jag blev fullständigt rasande och i sånahär lägen blir allt svart och jag gör precis vad som helst. Det är det som är det läskiga, att jag tappar kontrollen helt över mej själv. Om jag hade varit i frihet hade jag förmodligen tagit en överdos, nu satt jag inlåst så det blev nya sår på armen istället- inget av det är någon lösning det vet jag men jag har inte kraft till annat just nu. Mitt förtroende till min läkare sjönk och jag känner mig så himla överkörd och lurad. Det går inte att beskriva, att ha LPT är... kränkande!! Och mycket mer där till men man känner sig inte som en värdig människa, alla bestämmer över huvudet på än och dina ord betyder ingenting. Jag vill verkligen bara härifrån, men just nu vet jag inte vart, jag känner mig inte hemma nånstans, så jag har liksom inget att komma till. Men det är ett problem jag inte behöver fundera på just nu för jag kommer ju inte härifrån än. SKIT.

 

Dagens bästa och förmodligen det bästa på flera veckor; en timma i solen med favoriten samtidigt som snön droppade bort från taken. Sol och den sjuksköterskan är den bästa medicinen som finns. Varken lyrica, iktorivil, theralen eller någon annan medicin kan få mig så lugn som hon kan. Och solen, som jag njuter av den. Det var lycka. 

Alltså hej? Vad kom alla 300 besökare ifrån? Jätteskoj men förvånande! 

 

Ville bara skriva några rader här. Jag vet inte riktigt hur mycket Jossan jag ska vara i denna bloggen, hur mycket jag ska berätta om mig själv, om hur jag mår och vad som händer och sker. I en sån liten stad där jag bor går så himla mycket rykten, tyvärr, men folk har väl inget bättre att prata om än andras olycka. Samtidigt orkar jag inte bry mej, jag vill visa hur jag mår, varna folk, nå ut till folk för att kunna hjälpa och förhoppningsvis kunna visa att DET BLIR BÄTTRE. Men påvägen där... Ska jag skriva om varje läkarsamtal? Ska jag nämna att jag skadar mig själv? Ska jag skriva ut min ångest? Alltså jag vet inte riktigt vart jag ska "stanna" eller hur jag ska förhålla mig till bloggen. Hur mycket Jossan jag ska lämna ut till er alla. Men jag är iallafall Jossan hur många överdoser jag än tagit, hur mycket mediciner jag än äter, hur länge jag än svältit och hur mycket jag än skadat mig. Jag står för vad jag gjort, jag är inte det minsta stolt, men jag tänker inte skämmas heller. 

 

Läget just nu är ungefär som pesten. Det är kaos i mitt stackars huvud och jag vet inte vad jag ska ta mig till snart. Det kallas ångest. Men andas Jossan, andas.... Det blir bättre. 

Hjälp mig att rösta är ni gulliiiiga ♥ Klicka HÄR. 

Jag minns när jag var yngre, kanske ungefär 10 år, innan jag visste vad depressioner, ätstörningar och självskadande var. Då kom jag cyklandes förbi sjukhuset och såg skylten "psyk" och "psykakuten" och tänkte mig då totalt knäppa läskiga människor som var farliga för andra, som var dömda för att dö typ. Även idag tror jag folk som aldrig satt sin fot på en psykavdelning kan tänka eller människor som aldrig mått psykiskt dåligt. Visst det är inget jävla paradis här inne, och vissa är läskiga och knäppa. Men dem är ju sjuka, det är därför de är här. Men de är inte farliga för andra på något sätt (inte på den avd jag är på) utan om dem är fara för någon så är de för dem själva. Precis som min läkare skrev i pappret till förvaltningsrätten "hon är en fara för sig själv och skulle utan tvångsvård inte vara vid liv idag" men det betyder ju inte att jag vill skada någon annan för det, för det är det sista jag vill. 

 

Tyvärr vet jag ju att jag har skadat andra människor psykiskt, de som älskar mig har jag gjort jätteilla. Men det är ju något annat. Något jag kan rätta till genom att inte göra om samma livsfarliga saker igen. 

 

"Självklart" har jag blivit både psykiskt och fysiskt skadad på avdelningen men iochmed att jag har LPT så får dem ta till såna åtgärder som att hålla fast mig, bära in mig på avdelningen, trycka in mig i väggen eller vad som behöves för att jag inte ska skada mig. Just nu är det ett tag sen jag var med om något sånt, men i höstas hände det varje dag, att flera starka gubbar kom och höll fast mig, bar in mig efter att jag rymt, tryckte upp mig mot väggen för att jag inte skulle kunna göra något osv. Då var det liksom vardag för mig. Det gick inte en dag utan att jag fick nya blåmärken på armarna genom dessa händelser, att jag blev fast hållen. 

 

Idag tycker jag det är jättesvårt att va nära folk, kramas osådär. För det värsta jag vet och det som ger mig mest panik är just att bli fasthållen av flera stora starka elaka gubbar. Jag drömmer mardrömmar om att jag blir fasthållen och jag kan vakna i panik för att tro jag ligger fastbunden. Men jag inser ju också att utan dessa fasthållningar osv skulle jag troligen inte leva idag. Men om man inte varit med om det kan man inte förstå hur förnedrande det är, hur maktlös man är och hur kränkt man känner sig. Det enda jag kunde göra emot dem som höll fast mig var att sparka, skrika, bita och rivas men med det kom jag ju ingenstans. 

 

Men idag ser jag psyk på ett helt annat sätt än vad jag gjorde när jag var 10 år och även 17 år. Människor här är mest deprimerade och vissa kommer för "att vila upp sig", det är inte ett dårhus på psyk som många kan tro. Det är precis som vilken avdelning som helst egentligen. Så, man borde inte dömma innan man inte vet vad det är och handlar om. Du måste ha upplevt det själv för att förstå vad psyk innebär och vad det handlar om och hur man blir behandlad här, vem som helst kan börja må dåligt och behöva hjälp här i livet. 

 

Jag har suttit både på barnavdelningen, Avd 51 (BUP) i kalmar, på Anorexibulimicenter och här på avd 23 och på alla ställen har jag hittat mig vänner som hjälpt mig igenom allting och vissa lär jag ha kontakt med hela livet. Man går igenom så mycket tufft tillsammans så man klarar tillslut att gå igenom vad som helst tillsammans. 

Jag är inte dum i huvudet bara för jag sitter på psyk, vem som helst kan må dåligt och behöva hjälp så jag vägrar skämas. Men jag är heller inte stolt som vissa kan vara. Utan jag är bara jävligt stolt över min kropp som är vid liv idag ♥

 

Vare gång jag går in i en mataffär och står några millimeter från massa askar med alvedon och panodil vill jag bara ta alla och hälla i mej. Men så vet jag och så minns jag om vad jag varit med om, om att dessa giftiga piller nästan tog livet av mig. Att dessa piller som tros va så ofarliga nästan tog ifrån mig min familj, mina vänner, mitt liv. Då vill jag inte ta de längre. 

 

Istället vill jag riva ner alla från hyllan istället, skrika "hur fan kan ni sälja sånt här?". Jag blir så arg så arg. Hur tusan kan man få sälja såna giftiga piller i en vanlig mataffär, på en bensinmack eller ens receptfritt på apotek? VARFÖR? Jag kommer aldrig accptera det, att det är så lätt att få tag i. Men det är inte många som förstår hur farliga dessa piller är, men paracetamolet som finns i dessa piller slår ut din lever sakta men säkert vid en överdos. Och vid en behandling där man använder en vanlig dosering kan de faktiskt också slå ut din lever. Jag kommer aldrig mer stoppa i mig ett piller med paracetamol i, nu får jag inte det för min lever pallar inte det, men jag skulle inte göra det ändå. Ingenting är värt den smärtan, och den dödsångesten du får vara med om. 

 

Istället vill jag bara skrika till hela världen; ÄT FÖRFAN INTE PANODIL ELLER ALVEDON, släng de i sopporna istället. Ipren eller ibumentin är inte alls lika farliga och förstör inte din lever på det sättet. 

 

 

En ask eller två, tre askar kan döda dig (på det mest plågsamma sättet som finns, tro mig det har jag både fått vara med om och fått höra från läkare) och det kostar bara runt 100 lappen. SJUKT!

Jag vet inte hur mycket personal det är som jobbar på denna avdelning men jag skulle bara kunna kalla ungefär tre av de som jobbar här, är kompetenta till att jobba här. Resten har inte ett skit inom psykvården att göra och inte ens inom vården. Vissa borde inte få jobba med människor för de kan helt enkelt inte handskas med människor. Därför är det läskigt och skrämmande att de får jobba med människor, speciellt med människor som mår dåligt och är nedsatta på ett eller annat sätt. 

 

Jag kommer aldrig sluta kämpa för att förbättra psykvården, hur dåligt jag än mår tänker jag aldrig ge upp hoppet om att jag ska kunna göra det åtminstone något bättre för nästkommande patienter. Andra patienter ska inte behöva vara med om det jag upplevt inom vården, även att jag vet andra som ändå varit det. Men någongång måste det få ett slut. 

 

Jag är trött på att få höra kränkande kommentarer varje dag, trött på att bara förvaras inlåst, trött på att bli behandlad som jag vore dum i huvudet. Trött på att bli behandlad som en icke värdig människa. I dessa fem år som psykiskt sjuk har mina föräldrat fått kämpa för mina rättigheter inom vården och de har aldrig gett upp, inte nu heller, men nu känner jag att nu tänker jag ta tag i det själv också. För jag förstår mer och mer hur otroligt mycket misstag som begåtts på denna avdelning. Och det finns liksom aldrig ett slut, det sker bara fler och fler misstag. 

 

Jag har sen innan kontaktat avdelningschefen, idag kontaktade jag verksamhetschefen. Jag har även kontakt med Aftonbladet, Smålandsnytt och Jönköpingsnytt. Den här gången ska ingen och inget få komma undan. 

 

 

Om jag inte hade haft mina vänner, min familj, min kontaktperson & min läkare som alltid lyssnar på mig skulle jag aldrig orkat. För det tär så jävla mycket på psyket att sitta inlåst månad efter månad.

 

Jag får så himla många fina kommentarer och mejl av människor jag både känner och inte känner, om bloggen. Tack ♥ Om att jag är så stark som är så öppen om allt, att de inte fattar hur jag klarat mig igenom allt. Men jag känner att jag måste bevisa att det går faktiskt, efter fem år med psykiska ohälsa går det att bli frisk, hur många diagnoser jag än må ha. OM JAG VILL. Det ska jag bevisa för er, att det går att bli fri. Det är därför jag har den här bloggen och skriver så öppet om saker. 

 

Varför skulle jag inte skriva öppet om saker förresten? Jag har väl inget att skämmas över. Jag har inte valt att må dåligt. Det gör ingen. Men hur man sen hanterar sitt sätt att må dåligt på är olika från person till person.

 

Jag vill så gärna så gärna kunna hjälpa människor som har varit med om samma saker som jag, eller som går igenom det nu, jag vill utrota paracetamol från världen och göra varenda människa frisk. Det lär ju aldrig gå, det vet jag också. Men jag kommer kämpa för att visa hur farlig en sån "liten vanlig" tablett som panodil eller alvedon är, jag kommer berätta min historia om hur jag gläntade på döden, jag vill skrämma folk, få folk att fatta! Men jag kommer inte visa min ångest i bloggen. För än idag är jag inte fri men jag är påväg... och jag ska ta med mej mina erfarenheter och förhoppningsvis kunna skydda andra. 

 

Panodil, alvedon och dessa tabletter med paracetamol skulle jag aldrig rekomendera någon att ta, inte ens i vanlig dos. 68:- kostade det för veckor på intensiven medvetslös, att va millimeter från att dö. 68 fjuttiga kronor dödade mig nästan!!!

Kolla in på mitt konto på tradera om ni är lite sugna på nya plagg i garderoben för en billig peng. 

Jag är 19 år och äter mediciner som om jag vore 70 år. Är så himla förvirrad just nu, har så himla mycket mediciner som ska tas olika tider, innan måltid, efter måltid osv. Och nej tyvärr, personalen har inte all koll så koll måste jag ha lite själv också. Men det är svårt när man inte vet vad alla mediciner heter ens. De måste ju ha så jävla konstiga namn också, vilket inte gör det lättare. 

 

Jag vet bara att jag är 13-14 olika mediciner vissa en gång om dagen, vissa 2, 3, 4 gånger.

Så just nu går tiden åt på att koncentrera sig på att komma ihåg och ta varje medicin. Känns det som...

 

 

Fått en ny infektion så nu går jag på två antibiotika kurer.

Varit ute på en kort promenad.

Pratat med den klokaste jag vet. 

Drömmer om en större och ny lägenhet utan ångest i väggarna. 

Är rädd för att åka till Thailand, samtidigt som jag längtar. 

Får kompisbesök idag.

Har ångest.

Imorgon ska jag träffa läkaren som alltid en gång i veckan.

 

Anonyma kommentarer, så himla patetiska! Att man inte vågar stå för vad man har att säga, pinsamt. Mer pinsamt blir det ju för dig eftersom jag vet vem du är, jag har ditt ip- nummer. 

 

Hur många såna anonyma kommentarer får inte folk som bloggar om sin/ sina psykiska sjukdomar? Men det är precis som att säga till en som har cancer "men ta tag i det nu då så du blir frisk någon gång", och gör man det? Näää, precis.

 

Det kan vara lätt att säga för någon som aldrig varit psykiskt sjuk eller som aldrig haft ångest att det bara är att ta tag i det. Men ärligt, vem fan tror man mår dåligt för "att man har lust med det"? För att sen ta tag i det när man känner för det? Då har man inte mycket kunskap i livet. 

 

Jag har i 5 år kämpat med psykiska sjukdomar och jag skäms inte över det längre, jag har valt att vara öppen om det för i en sån liten stad som jag bor i kommer allt fram ändå och då är det bättre att det kommer fram rätt istället för bara massa snack. De första åren insåg jag knappt att jag var sjuk, sen tog jag tag i det och mådde bra ett tag. Sen föll jag igen och sen har jag haft rejäla svackor och inte vetat hur jag ska stå ut och det är därför jag har gjort som jag gjort med överdoser, självskadande, svält osv. Jag har aldrig fått lära mig de rätta hjälperna och jag har nog heller aldrig fått tillräckligt med hjälp och rätt hjälp. Men i perioder har jag heller inte tagit emot hjälpen, när man mår som sämst så är det svårt att nå fram till den som mår så dåligt. 

 

Idag var det dax för blodprov igen (tar det 1 gång i veckan) och jag är ganska svårstucken efter alla dropp och blodprov jag fått gå igenom den här hösten. Men på 4e försöket så gick det, jag bara skrattar medans sköterskan tycker så synd om mig. Tänk att jag var så stickrädd i somras och nu, no problems. 

 

Lite kul att jag bad de lägga till blodprov på B12 och folsyra då jag har haft brist på det förut. Och visst hade jag brist på det, så nu får jag käka ännu en medicin. Men den kanske kan ta bort lite av min trötthet. Inte för att det är kul att både järnbrist, B12 och folsyra brist men att jag kan lista ut det innan läkarna fattat det. Har lärt mig så himla mycket under den här sjukhusvistelsen, både om sjukvård och mitt psyke har blivit så mycket starkare.

 

Varit ute för första gången på två veckor idag, för äntligen börjar pencilinet göra verkar och halsflussen försvinna. Stapliga ben så nu är det bara tränatränaträna för att orka. Är ju trots allt inte allt för länge kvar till Thailand (får LPT permission när vi ska dit om ni undrar). 

 

Mitt LPT var uppe i förvaltningsrätten förra tisdagen och idag kom beslutet om fortsatt tvångsvård i 6 månader. Orkar inte ens kommentera. JAG VILL BARA HÄRIFRÅN. 

Fick frågan om jag kunde berätta vad jag varit med om för kränkande och konstiga saker inom psykvården och ja, absolut det kan jag. Grejen är nog bara den att jag kommer inte ihåg allt då jag inte minns vissa perioder då jag mått så dåligt. 

 

Det handlar inte bara om läkare som behandlat mig dumt utan också om sjuksköterskor och skötare. Vissa har verkligen inte inom vården att göra, dom borde inte ens jobba med människor. Tror någon som själv mått dåligt men inte har någon utbildning skulle göra ett mycket bättre jobb än dom. 

 

Men det är så många läkare som bara kört över mig, som struntat i att jag legat helt uttorkad, som struntat i mina ord och sagt att så är det bara inte. Har ingen rakt exempel på någon läkare men det finns ett antal jag varit i konflikt med under den här tiden jag varit inlagd. Tur att jag har min läkare som jag tycker är bra och som jag kommit mycket närmre. 

 

Sjuksköterskor och skötare har jag dock ett antal exempel på om hur de behandlat mig. Skötare som gör någon min och säger att jag kan ta hand om mina spyor själv när jag ligger i sängen och inte kan resa mig upp. Skötare som sitter och sover när de sitter vak, eller sitter och knapprar på sin mobiltelefon på IVA (man får inte ens ha mobilen igång där). Jag får så mycket konstiga kommentarer varje dag och känner mej mer eller mindre som ett stort skämt. Men man är inte här för att det är skoj, man har inte LPT för att det är skoj. Det borde vem som helst fatta men tydligen inte. Sjuksköterskor som ljugit mig rakt upp i ansiktet. Falska journaler jag fått läsa. Hemskt hur mycket det står i dom som inte ens stämmer. 

 

Kan ta ett exempel som hände igår. Jag ska ha min nattmedicin vid ca 21. Så ber personalen ringa efter sköterskan men jag väntar och väntar och hon kommer inte, vid 21.40 dyker hon upp vilket är alldeles försent då det tar ca 2 h innan min medicn gör nån verkan. Säger till henne att det vore bra om hon kommer lite tidigare så jag kommer upp på vardagarna iallafall och till svar får jag ett skrik(!!) att nej så går det inte till, ifrågasätter henne varför alla andra kan komma den tiden men inte hon, då frågar hon vilka andra. Hallå vet inte människan att hon har arbetskamrater? Då påstår hon att så är det inte alls och sen börjar hon dra och slita i mig för att få ut mig ur rummet men lyckas inte så hon ber om hjälp av annan personal som säger "det där får du klara själv" och jag går iväg med en personal för att lugna mig och vråla ur mig min ilska. Då säger den skötaren jag sitter med att h*n hämtar min medicin men nej, då får han inte det. Utan kärringjäveln tigger ännu mer bråk. Tar emot min medicin och får höra hur knäpp jag är, då slänger jag vattenkannan full med vatten över henne och går därifrån. Hur svårt är det inte att ta åt sig av kritiken bara? Säga "att va bra då vet jag när du vill ha din medicin". Inte första gången något sånt här händer med samma sköterska heller. 

 

Personalen (inte alla) har verkligen svårt att ta emot kritik här, de kan inte ens lyssna på patienternas ord. Det är som bara för man sitter på en psykavdelning är man helt knäpp i huvudet och har inget vettigt att komma med. Lär er av era misstag istället och våga erkänna att ni gjort fel. Jag kan erkänna att jag säger dumma saker och gör dumma saker, har inte svårt att stå för vad jag gjort men uppenbarligen har de flesta i personalen det. Ni har valt att jobba med det här och då borde ni väl vilja hjälpa folk? Vad har ni annars här att göra?