man kan inte kalla det vårdavdelning utan bara avdelning

Psykvården är så vansinnigt ofungerande och det är den nog överallt i Sverige, även om även jag har hört en del om just Västervik,

Själv bor jag i Stockholm och har väl både haft tur och otur. Under ett år hade jag 20 vårdkontakter och då har jag inte räknat några skötare eller jourläkare. Jag har inte själv bett om att få byta en enda gång, även om jag skulle velat ibland.

Jag har väl mest drabbats av att inte bli tagen på allvar (jag berättade för en psykolog att jag tänkte ta livet av mig torsdagen samma vecka och precis hur jag skulle göra, men hon sa något om att hon inte tror att de som tar livet av sig får frid när de dör och lät mig gå därifrån i alla fall - tur att min mamma var mer ansvarsfull!).
En annan jourläkare ville skriva ut mig dagen efter ett självmordsförsök eftersom att jag ju log och då kunde jag ju inte må dåligt? Varken jourfamiljen eller mamma ville ta hem mig, så det föll.

Klumpiga kommentarer som triggat min ätstörning finns det många. Samma när jag skadat mig på avdelningar.

Personal och platsbrist på avdelningar vilket gjorde att vi dels fick flytta till en annan avdelning varje helg, dela rum med andra och att det bara fanns tid för de som var utåtagerande. Jag bytte rum 7 gånger under en månad och hade 5 olika rumskamrater. En annan gång delade jag rum med en anorektisk tjej som skrek "Mat är för tjockisar" tjugo gånger om dagen och självskadade mitt framför både mig och personal utan att personalen reagerade.

Extravak som hållt fast mig hårt när jag haft ångest och samtidigt läst tidningen! Underbart...
Kurator och läkare som vägrade ge mig sömntabletter - utan motivation trots att jag i flera veckor inte sov mer än en timme per natt och gjorde allt de sa att jag skulle på dagarna. Samma personer sa att jag motsatte mig allt de sa och inte kunde samarbeta.

Finns i alla fall en del positivt också. DBT, min gamla underbara terapeut och läkare. En av perioderna jag varit inlagd hade jag ett underbart team som gjorde att jag kände mig delaktig fast jag var där på LPT. Även nu, när jag inte lärt känna mitt nya team känner jag att de tar mig på allvar, bryr sig och engagerar sig. Det är ju det viktigaste.

Bloggtips är psykiatrin.blogg.se om du inte redan hittat den :)

Jag blir så jävla arg när jag läser sånt här, än en gång blir man påmind om hur vården är, helt sjukt hur endel får va kvar på en arbetsplats man uppenbarligen inte passar på.
Alla kan göra misstag, en gång ingen gång två gånger är en gång för mycket, det handlar om en människas liv och jobbar man på psyk så bör man veta att man jobbar med människor som ofta mår väldigt dåligt, att man då kan slarva är för mig en gåta för det är just slarv det handlar om och lathet och avsaknad av empati.
Äckligt rent ut sagt.
Du ligger på psyk av en anledning och DU ska inte behöva sätta tankarna i allt med anmälan, kolla så du får rätt medicin och sånt som DOM ska hålla koll på.
Jag har själv gjort anmälningar(inte en utan flera) både inom psykiatrin och vanliga sjukvården, det får inte gå till såhär och jag önskar så att jag kunde hjälpa dig!

Ge Aldrig Upp!
Stor kram

hehe ja de får du göra :)

har inte legat inne på lpt, men jag hade det riktigt bra på min avdelning. det var en allmänpsykiatrisk, och alla var riktigt snälla och trevliga mot mig. detta var dock i en mycket större stad än västervik, så kan ha med det att göra.
det enda jag hade problem med var att jag inte fick gå ut. i början fick jag knappt lämna rummet pga hög skyddstillsyn, men när jag fick gå ut (endast med vårdare) var det ingen som hade tid eller orkade. det var jobbigt. det är också jobbigt med beslut som tas över ens huvud, att man väntar hela dagarna på att prata med läkaren (bara en!??!) som har hand om ens avdelning, och så kanske det inte ens blir av. alla på min avdelning var frustrerade hela dagarna för att det var krångel med läkartiderna. jag menar, om man är inlagd för att ens psykiska problem förvärrats pga stress och liknande påfrestningar borde man inte utsätta patienterna för sådant.

dessutom så lovar de en jävla massa saker som de inte kan hålla. tappar bort journaler och kan inte förnya recepten på psykofarmakan som man inte kan klara sig utan. när de säger "vi skickar en remiss" betyder det typ "nu avsäger jag mig mitt ansvar, jag skiter i dig nu" och så hör man ingenting från de man skulle ha blivit remitterad till

det är sjukt tråkigt att du har blivit så vanvårdad av personalen på din avdelning. så jävla dåligt att sådana människor ska få jobba kvar. bra av dig att du klarade av att skriva det brevet, jag skulle aldrig klarat av det i din situation. hoppas verkligen att de slutar arbeta där så att andra i framtiden inte kommer få lida som du gjort.

Blir så ledsen när jag läser det här. Mest för att just du drabbas, som inte förtjänar det, överhuvudtaget men också för att det är så mycket som du förmedlar som så många andra i landet upplever men inte kan sätta ord på. Jag var inlagd på psyk i nästan sju månader, det var vidrigt. Som du säger, (låg på LPT) blie man behandlad som något problem, som någon som de inte bryr sig om, som bara är värdelös och tar tid för dom. Fick många elaka och nedvärderande kommentarer av sköterskor när jag var där. Gav mig fel mediciner, ofta fel doser och vid fel tider. Hjälpte mig inte med maten, struntade i att ta hand om mina sår osv. Vidrigt.

Tror du han postar brevet, eller luras han?
kramar, stå på dig <3

jossi, du vet att jag är helt och hållet av samma åsikt som du. den suger fan mer kuk än vad som egentligen går att göra. så jävla piss. haha. ursäkta orden, men ärligt, they are just so damn true.

Men ärligt...stackars din mamma och alla andra anhöriga till folk som ligger inne på din avd och andra psykavdelningar som fungerar likadant!! Din mamma måste ju gå omkring och ständigt känna sig orolig för vad som händer med dig om dagarna, att du gör dig illa och ingen märker något! Hur kan det ens vara möjligt att du får tag på något att göra dig illa MED?? Ska inte det vara snudd på omöjligt på en psykavd?! Och vad GÖR personalen, var ÄR de?? Jag skulle bli galen om jag var anhörig till någon som låg inne, med lpt dessutom! Vad tänkte din läkare göra med brevet? Han tog det väl på allvar, hoppas jag?
Kramar!!

Tycker det är fint med converse, men jag har använt det varje år så nu vill jag ändra på det.

Hittade din blogg och har läst igenom den nu. Vill bara skicka en stor kram och berätta hur stark du är.
Kram

En sak som hjälpte mig jättemycket med att sluta skära var att sluta se på varje återfall som ett misslyckande. Istället för att tänka på det alls så accepterade jag att gjort är gjort, och sen fortsatte jag se framåt istället. Man är trots allt rakbladsfri direkt efter att man har skurit sig, eller hur? Även om man bara är fri i några timmar så är det ändå någonting!

En annan sak som hjälpte mig väldigt mycket var att jag gick i DBT (om du vet vad det är) och där fick jag lära mig att hantera mina känslor på andra sätt. Och sen hade jag hela tiden världens bästa stöd från både vänner och familj. Det hjälpte också att prata med andra som var i samma situation, för att dela erfarenheter och man kan liksom "prata av sig" på ett helt annat sätt. Om man inte själv missbrukar/har missbrukat rakblad så kommer man aldrig riktigt förstå hur det är att sitta fast i den skiten.

Hejar på dig och är helt övertygad om att du kommer ta dig ur helvetet också <3

Du vet ju vad jag tycker! Men att läkaren (R) antar jag, skulle läsa brevet till socialstyrelsen är ta mig fan bara för att skydda sig.
Jag går vidare med B. Snart blir det socialstyrelsen här oxå, och dessutom har jag pratat med snuten. Ett glasklart misshandelfall.

Tyvärr fick jag bara kasta in lille presenten till dig härom veckan. Aina sa att hon hört de säga att jag skulle smuggla in panodil åt er!!!! Omg!

Ska lämna en grej till Veronika någon gång i veckan. Är det ok om jag knackar på och ger dig en kram, sötnos ?

Ha det bra min starka, fina medpatient ! <3

Haf följde din gamla blogg, och nu har jag hittat denna! Men... Vad hände, där mellan bloggpausen och uppstartet på denna?
Det verkar som att det blitt otroligt mycket svårare i livet
Styrkekramar till dig, fina

RE: Yes det stämmer. Jag hade en gammal blogg (enimsay.blogg.se) som glev länkad hos Josefine Andersson :)

Det är samma sak här, hänt en hel del negativa grejer. Jag gick ner riktigt långt i det mörka hålet igen. Nu har jag precis börjat behandling på Mando, för anorexian, men det har även vart prat om barnpsyk och inläggningar hit och dit.

Kram <3

Varför förlängde de inte med fyra månader istället? Jag skrev ut mig från LPT men lät dom hålla mig kvar i två månader till så att jag skulle slippa att få LPT i ett halvår. Hade ingen lust med sex månader till. Ångrar det inte en sekund. hade lite tur som fick göra så, men någonstans insåg jag att LPT nog var mer kränkande än hjälpande de sista veckorna så fortsatte vara inskriven.

Varken psykiskt eller fysiskt är det hållbart att du blir behandlad som du blir. I din sits, oavsett om du är där på LPT eller frivilligt behöver du mer stöd än så.
Håller med dig där, min lever är riktigt illa ute också, det här med för många tabletter, oavsett hur många för många och inom vilken tidsrymd funkar det inte särskilt länge. Och det finns en anledning till varför man måste klara mer än bara tentorna på sjuksköterskeutbildningen. Personligen tycker jag att alla inom vårde ska genomgå vissa personlighetstest/psykologiska utvärderingar för att se om de faktiskt är kapabla till att jobba med människor, särskilt utsatta människor. Hade en diskussion om det där med min ASS på psykavdelningen jag var inlagd längst på (08-09), hon höll med om att det fanns många som inte skulle klarat av "prövotid" på psykavdelningar, om man skulle införa något sådant i Sverige. Men med tanke på vår sjukvård och psykvård skulle något sånt inte vara så dumt.

Vad bra. Som någon skrev ovan så tror inte jag att han läste det brevet för din skull, utan enbart fr att kunna rädda sitt eget skinn. Det är människor inom vården väldigt bra på. Tyvärr. Särskilt läkare. Men ja, så länge brevet kom iväg har det ju fyllt sitt huvudsakliga syfte.

Jo jag kämpar på. Inte särskilt bra kanske, men jag står och går ju så något blir ju ändå rätt. H

Skulle du inte låta dom ha dig kvar, utan LPT, i hopp om att må så bra innan sex månader gått att du får komma hem? Jag skulle antagligen inte göra det idag, då däremot, var jag så mån om att att komma ut igen att jag gick med på det. Minns knappt det där, dagar och månader gick och jag lät det mest göra det som är enklast.

Puckade människa. Inte alls rätt att du drabbast av henne. Såna kommentarer är så förbannat värdelösa.:S
kramar

Psyk är aldrig trevligt, men det behövs ibland. Jag hade inte heller överlevt utan LPT. men jag ångrar inte att jag stannade kvar efter att de tog bort det.

Tror du att hon kan göra något tokigt? Mot dig alltså? Använda din blogg på fel sätt menar jag?
kramar

Oj, då borde hon verkligen vara avvisad.
Kan du hantera det?

Verkligen. Var verkligen tufft att vara inlagd på LPT. Jag mådde mest skit och bråkade när jag inte hade kontroll på mig själv. Vilket var ofta..
kramar

Psykiatrin är inte roligt.
Som du redan vet så har jag ju legat inne på lpt i snart 2 år och flyttat runt på bup tills dom inte längre hittade någon bupavdelning i hela Sverige som ville ha mig och då skickade dom min till rättspsyk i Växjö trots att jag bara är 17 år. Och snart har jag varit här på rättspsyk i 1 år.

Jag har blivit så fruktansvärt illa behandlad. Av både läkare, sjuksköterskor, skötare och patienter. Jag har fått höra att jag är pain in the as, fått kläder kastade på mig av personal, att jag borde banta, att jag bara vill ha uppmärksamhet. En personal tryckte mitt knä ur led så jag fick åka rullstol i över 1 månad. Vissa personal att sagt till en annan personal att inte gå inte till mitt rum när jag skadat mig eller mått dåligt, för jag bara fejkar och vill ha uppmärksamhet. Dom låste in mig på mitt rum för att jag vägrade att ge ifrån mig en sak jag hade att skada mig med, och då sa sjuksköterskan till mig att nu får inte du gå ut, så nu är du väl nöjd nu får du ju skada dig hur mycket du vill. Och det är klart jag gjorde det, det slutade med att jag låg avsvimmad på golvet.
När jag var på bup i Halmstad så bältade dom mig i 10 timmar utan läkarordination.
Dom har även gipsat båda armarna samtidigt upp till axlarna så jag kunde inte äta själv, inte klä på mig själv, inte duscha själv så hade jag det i 2 månader.
Läkarna har satt in och ut mediciner utan att berätta det för mig eller någon annan personal.
Dom gångerna jag har försökt strypa mig med mina kläder så har dom vissa gånger lyckats få bort det runt halsen utan att klippa men då är det viss personal som efteråt när dom håller det i handen klipper sönder det.

Och sen vet du ju lite till.

Vi fixar detta tillsammans eller hur? Vi är två starka tjejer som vill komma ur det här, vi ska leva våra liv och förhoppningsvis träffas snart.

Puss på dig, älskar dig