Idag borde jag ge mig en klapp på huvudet så det gör jag "klapp klapp", så mycket jag hunnit med idag. Inatt låg jag vaken och kunde inte sova. Och jag känner mej som en utomjording på denna plats. Egentligen har jag ingen lust men nu lyssnar jag inte på det, för imorn börjar resan mot AFRIKA! Igen. Är irriterad över småsaker, vissa större saker och vissa människor. Men är också otrolligt tacksam för tre fina äldre klokare än mig som håller mej i handen när jag staplar framåt, oså har jag ju mina vänner såklart ♥

 

Idag har jag fått massor kramar, hela veckan har jag fått massor kramar! "Hejdå kramar", vilket är det värsta jag egentligen vet. Men samtidigt ser jag min syster på Arlanda gråtandes av lyckotårar och kramar om mig och vinkar till mig när jag går igenom säkerhetskontrollen. Sånt gör mig lycklig- att göra andra lyckliga! Så förhoppningsvis orkar mina få antal kilon av denna hetta i Tanzania och jag kan ha tre bra månader med både safari, volontärjobb och Zanzibar. Men jag har lärt mej att jag tar inget i förväg. Jag bara önskar för jag redan fått fina julklappar! Mer än en månad förtidigt men ändå. 

 

Satsar stort och drar till "pole pole" land, njuter och kämpar för glädjen hos barnen, vilket det inte behövs mycket kämpande för. Jag önskar det blir som det ska den här gången, att allt håller, att jag håller. 

 

Framförallt vi ses i Afrika, landet utan varmt vatten, dusch med en hink över huvudet och söta små barn som tjoar på än! Jag hoppas ni är med mej, om jag nu lyckas hitta internet, sånt vet man aldrig där. Helt plötsligt tar både vattnet och strömmen slut, alltså är internet ganska efterlyst. Säger sådär "vi hörs när vi hörs" om så en vecka eller tre månader. 

 

 

Egentligen tvivlade jag aldrig på mig själv den 30 september 03.40 när jag satt på Kilimanjaro Airport, jag visste att jag skulle vara tillbaka redan detta år, 2013. 

Detta var det absolut coolaste jag gjort, Afrika var underbart trots sitt "pole pole life" (slowly life). Människor som ler åt allt, barn som vill leka, man levde helt enkelt sitt liv- underbart att få vara glad för några barn är glada, att få gå på gatorna och le. Det lilla räcker där nere, glädjen har du alltid nära till hands ändå, äkta glädje!

 

Och snart är jag där igen, precis som jag visste. Trots att det värsta som kunde hända hända, hände just där och då så tänker jag inte ge upp min dröm och jag ska leva den fullt ut för oss båda, för dig och mig. Jag ska på safari och hälsa lejonen från dig. Jag vet att du ler åt mig, och mina tokigheter som aldrig tar slut. Utmaning på utmaning. Jag tänker att om man överlever "allvarlig leversvikt och har svävat mellan liv och död" under två veckor på intensiven, då klarar man fan allt för den smärtan är så otroligt obeskrivlig både inuti och utanpå. Just för att inget gör ondare. 

 

Den här gången får Tanzania se upp, jag ska göra mer skillnad än vad jag hann göra sist, jag ska förändra livet för ett par barn, jag ska le av lycka när jag vandrar framåt på Afrikas gator och i livet, le över att det går framåt med swahilin, le över glada barn, le över att jag är i Afrika!!! Mitt speciella underbara favoritställe. Min favorit världsdel. Och nu är det bara 3 dagar kvar... 

Alltså förra veckan var ju ungefär så värdelös den kunde bli. Var ju uppe och ute från avdelningen med personal i måndags och åt, gött! När jag i måndags gick och la mig i nån sorts "Zlatan dream" efter fotbollsgalan så bestämde jag mig för att imorgon ska jag dra mig ur sängen, hur pissigt allting än är då. Och det gjorde jag! Jag gjorde mitt eget käk hemma hos mamma och pappa som jag åt, jag fixade papper (och det är en jäkla massa papper inför Tanzania) och senare mötte jag upp min kära Mathilda och checkade vidare på gamla julkalendrar hemma i min lägenhet, just nu kollar vi på "När karusellerna sover". Egentligen en seg dag med regnet smattrandes på rutan men Mathilda har förmågan att göra en grå dag lika bra som en solig härlig sommardag. 

 

Idag tänkte jag också ta tag i livet, så efter en lite för lång sovmorgon gick jag iallafall upp ur sängen, trött som ett as efter nattens dåliga sömn. Liza kom och hämtade upp mig på avdelningen och vi satt och babblade i nästan 3 timmar och åt god lunch. Väldigt perfekt! Resten av dagen har jag svarat på mejl som jag måste skriva på engelska- hatar engelska √ Sen har jag bara fått tiden att gå genom att stirra in i väggen, fått några kloka ord osådär. 

 

Gav upp yatzyspelandet nu ikväll, orkar inte riktigt. Det är mycket annat i huvudet just nu och mest panik får jag av att jag inte får gå ut själv vilket betyder att jag inte kommer någon vart med det jag behöver göra. Läste ett mejl som fick mig rasande nu ikväll också, dumma dumma.... dålig avslutning på dagen.

 

 

Och vet ni vad? Jag har gråtit, saknat, varit rädd, tvekat och hatat min kropp för den inte orkar, men nu gjorde jag det. JAG bokade en enkel biljett till Kilimanjaro. Till Hostel hoff för att vara volontär på Kili Kidz Orphanage (barnhem för barn från 3-14 år) i 4 veckor, och det är inte där jag var sist. Sedan ska jag vidare som det ser ut nu o ett par månader borta från Sverige kan det nog bli, allt beror på vad min kropp orkar! Ska bli så spännande och skoj att äntligen få sätta sin fot på afrikanskmark igen, jag älskar Afrika!

Ska väl plugga lite Swahili, haha nej inte direkt, räcker med min tröga engelska som behöver övas upp. Tur dom inte är så vidare värst på engelska heller. Asante sana (tack så mycket) på swahili kan jag bjuda er på!

 

Annars mår jag ganska nattsvart just nu, därför det mest ekar tomt här. Önskar jag kunde säga det ekade tomt i mitt huvud också, men har fått massa skrikande röster på besök som dödar mig långsamt... Eller fyller på mig med en liter ångest i timmen kanske man kan säga. Varje dag har slutat i panik, väggen har fått ta mycket stryk, jag får ta stryk och dom som ändå finns kvar, dom får nog också ta lite stryk. Det är fruktansvärt påfrestande just nu och jag kommer inte överens med mig själv alls längre. Innan fanns det ändå en gnutta Jossan men inte nu längre.

 

Tröttsamt att höra "det blir bättre" för hur vet ni? Varför har jag då mått såhär i 6 jävla år fram och tillbaka? Ni kan säga, men ni kan inte veta. Paranoid, ångestfylld och ledsen ska jag strax krypa ner i sängen och se om jag kan få mer än 3 timmars sömn, den nya medicinen kan ju faktiskt hjälpa även om jag provat den förr. Dagen imorn kan ju faktiskt bli bättre när jag får prova den nya morgonmedicinen... Men jag har svårt att tro att tabletter kan skapa lycka eller lugn. Tabletter förknippar jag med hemska saker och att svälja dom gör lika ont varje gång. Fast inte riktigt så ont som det gjorde när jag hade "allvarlig leversvikt" av de hemskaste tabletterna någonsin som går att överdosera. Jävla paracetamol. 

 

Spelat Yatzy med min bästa "Yatzy vän" här på avdelningen som varje kväll, det avleder nog kvällsångesten som allra bäst. Tabletter är inte alltid bäst.

Det är svårt att le när man är full av ångest, men jag försöker så gott det går. Egentligen vet jag inte varför men någon människa kan säkert få för sig att jag mår bra och släppa ut mig. Någongång. Jag har varit här i 14 månader nu, 406 dagar. Denna period alltså, fast då har jag besökt både 21an, 23an, intensiven, hjärtintensiven och akuten under tiden. Men LPT i 406 dagar, det känns som det aldrig tar slut, som att det inte finns något slut. Jag menar min vilja har alltid styrt mig, nu längre har jag ingen vilja. Mer än vilja för dumheter, den hatar jag samtidigt som den är min bästa vän, min enda utväg. Jag har liksom varit i denna karusell i 6 år snart. Hur mår man bra och får känna riktig glädje?

 

Jag vet inte riktigt någonting längre. Det värsta av allt är att jag skulle varit i Tanzania nu, fått göra min drömresa. Snart vet jag inte vad jag gör med mig själv. Varje andetag jag tar är lika jobbigt som att gå upp till Maranguru Waterfall i ca 30 graders värme.

Min iphone är totalt sönder, krossat glas består den av, tack vare ett läkarsamtal och ett utbrott på hela världen. Det handlar nog om saknad och ensamhet just nu. Och att min vilja är ungefär lika trasig som min iphone, viljan är liksom borta. Att jag är lika trasig som min iphone, att livet är trasigt och det finns inget plåster i världen som kan få ihop det. Det är så det är, sanningen är hård och verkligheten hårdast av allting. 

Jag vill ha två stora kramar just nu, egentligen tre, men det tredje kommer jag aldrig mer få en tröstande kram av. Därför behöver jag dom där andra två kramarna av dom två fina människorna, jag behöver få gråta med någon som förstår och jag behöver få trycka av min "off knapp" och trycka på min "on knapp" för en stund. Släppa ut allting, men undrar vad som händer då, "off knappen" har varit på allt förlänge nu och jag har stängt av mig själv, satt på fasaden och låtit leendet försöka komma fram.

 

I söndags när jag stoppade i mig alla tabletter då var nog "on knappen" på, då kanske någon förstod hur svart det egentligen är på insidan, men ingen vågade nog förstå allt så jag tryckte på off igen och där är vi nu. Försöker le om dagarna och uppskattar när folk vill umgås med mig, om kvällarna rinner tårarna sakta med barbapapa vid min sida för det är aldrig någon som kommer förstå mig som då och jag vet inte hur jag ska vilja leva.

Fast egentligen är jag inte ensam för jag har fina vänner som står ut med mig men ofta undrar jag hur länge folk egentligen kommer göra det, tack fina ni som ännu gör det ♥