Igår plockade de bort nästan alla mina stygn på min arm, 18 stycken. Nu har jag "bara" 13 kvar och sen är mitt mål att aldrig mer skära mej, med vare sej rakblad, glasbitar eller annat. Nu ska jag bli fri, skärfri!Min arm har redan fått tagit mer stryck än vad den egentligen behöver. Hejdå rakblad, för nu är de borta. Jag gav dom till en personal jag litar på och nu ligger dom i soppen. Där hör dom väl bäst hemma. Det är nog nu, flera gånger till akuten varje dag är inte hållbart. Det har jag insett själv också. Så hejdå allt som har med rakblad att göra, jag vill inte ha mer med er att göra för jag ska faktiskt till Tanzania den 21 september och volontärarbeta på ett barnhem!!! Ja det är sant, jag bokade det idag. Tror knappt på det själv. Det har varit min högsta önskan och största dröm länge länge nu, och i höst blir den sann!! 

 

Så nu ska min arm få läka och jag håller på att trappa ut 2 mediciner och håller på att trappa in en ny. Får se vad resultatet av detta blir, men vad jag vet är att jag bara är några månader från min livs dröm. Följ dina drömmar, för om du verkligen vill så kan det bli möjligt ♥

Söndag, måndag, tisdag- ETT RENT HELVETE. Som jag skrev är jag ihopsydd utanpå, men abslout inte innuti. Det är inte så jävla kul att ligga och skaka av ångest, sitta i ett blodbad på toagolvet, ligga på akuten och få lokalbedövning för att sen bli ihopsydd med nål och tråd, det är hemskt när folk drar i än, sliter i än och håller fast än, det är så hemskt så jag darrar och vrålar rakt ut. Tre såna dagar har jag haft nu, då ALLT blivit så fel. Det är då jag verkligen önskar och gör allt för att få försvinna ifrån livet. För man orkar inte, man orkar inte ett helvete dag in och dag ut.

 

Men jag har fina personer att tacka, som gör att jag orkar. Mamma, sjuksköterska, skötare, bästis och resten som jag vet tror på mig. Man kan inte bara lämna så fina människor bakom sig. Hur förjävligt man än mår så lämnar man inte över helvetet till dom. Dom ska inte behöva leva med tomheten efter mig. Även om jag inte tror det blir särskilt tomt för dom, men nånstans vet jag att det blir det. 

 

I måndags fick jag än en gång vak, jag vet inte hur många gånger och månader jag haft det under detta halvår inlåst. Det är så jävulskt jobbigt så man förstår inte försen man själv varit med om det. Någon som glor på än när man sover, inte gå på toa med stängd dörr, ha med dej nån i duschen and so on... Det säger ju sitt liksom. Men jag har överlevt, även denna gång. Och i måndags sa också min läkare att "jag vet inte om jag kan släppa iväg dej på din resa, din hälsa går före", då blev jag mållös, tom, förtvivlad, arg, ledsen men samtidigt brydde jag mig inte. För jag har faktiskt inte tänkt på det en enda gång under den här veckan att på fredag ligger jag på stranden på andra sidan jordklotet i 40 graders värme i mitt favoritland. Men nu kommer jag komma dit, tack vare alla personer som hjälper mig så mycket. 2 dagar kvar.... Som jag KÄMPAT inför detta, blod, svett och tårar minst sagt. Min första permission, LPT permisson. 

 

Att jag inte får sola min ena arm känns som en ganska fjuttig liten sak mot allt jag varit med om, men samtidigt? Ska jag se ut som en fläckig ko? Problem problem... Men ett ganska litet problem egentligen. Och så lär jag få ta bort mina stygn själv, ska bli spännande att få leka sjuksköterska. Men jag hoppas så innerligt att jag slipper besöka sjukhus i Thailand, hoppas alla infektioner håller sig borta ifrån mig och min lilla arm i den fukt och hetta som råder där nere. 

 

Nu återstår "bara" massor saker att fixa, vilket ger mig lite panik. Kolla en lägenhet, träffa tre olika personer för att kramas hejdå, bli firad av familj + farmor och sen packa ner all packning i en ryggsäck på 50 liter. Good luck... Men har jag klarat allt annat, vad är det då för problem att packa en ryggsäck? INGENTING. Världslig sak som Karlsson hade sagt. Tack och hej sverige, adios amigos! ♥

Veckan har varit jobbig och ganska turbolent. Onsdagskvällen fick jag spendera på akuten, det var jobbiga minnen. Och jag känner att veckan som kommer, kommer bli minst sagt lika jävla jobbig, iallafall till att börja med för då är det massa möten, vilket jag verkligen HATAR. Jag hoppas hoppas hoppas jag kommer slippa all ångest när jag ligger på stranden i slutet av veckan. Att jag kan få njuta, fota, äta gott, upptäcka, se massa saker, snorkla, träffa trevliga människor, shoppa och bara få LEVA lite. 

 

Innnan jag far iväg till Asien ska jag firas på hemmaplan x2, packa, ha möten och träffa några saknade människor. Återkommer säkert, annars vet ni vart jag är... På någon paradisö och lever livet! 

 

 

Hellu friends!

 

Förlåt för tystnaden. Fast nä, jag ska inte säga förlåt för det här är min blogg, jag bloggar när jag orkar, vill och har något vettigt att komma med. Och grejen är väl att jag inte haft något vettigt att komma med och har ännu inte. 

Men jag vill tacka för alla kommentarer ang. mitt förra inlägg och era upplevelser av psykvården. Man är ju inte ensam iallafall, sorligt egentligen för hur fan kan det få vara såhär? Även om jag så ska dö av det så tänker jag strida för vården, ända tills jag egentligen inte orkar mer. Jag är envis och jag ger mig aldrig, det är därför jag är levande idag efter alla allvarliga självmordsförsök som slutat på intensivvårdsavdelningen. 

 

Nu är det såhär att min hjärna är KAOS, alltså jag åker till Thailand med en ryggsäck på ryggen nästa vecka(!!!), ja, nästa vecka, SJUKT. Och då har jag suttit inlåst här i 6 månader, ett halvår!! Detta blir min första permission, såkallad "LPT permission". Det är ganska stor omställning från att ha varit inlåst i ett halvår till att åka till paradiset och fara runt till den ena paradisön efter den andra. Jag åker 13 timmar bort från detta helvete, flyr 13 timmar bort från avdelning 23, rum 10 och alla idioter. En paus, så välbehövligt. Och denna resa gör också att jag slipper fira min 5e födelsedag irad på sjukhus, istället får jag fira den på Koh mook tillsammans med kokosnötter, apor, färgglada fiskar, vit sand och turkost vatten. 

Så det är en heldel att fixa inför detta, och en hel jävla del jag bör klara av. Att inte skära mig och att äta är väl de största och första jag bör klara. Resten fixar sjukhuspersonalen (dvs. den goa kontaktperson jag har). Iochmed att det tropiska klimatet lär få mina sår rätt infekterade och saltvattnet lär svida som attan måstemåste jag hålla mig fri från nya sår. Idag är en dag jag inte skärt mig, töntigt tycker säkert de flesta av er men jag säger "fan så bra!". Annars är det nästan vardag för mig. Så nu hoppas jag på att ett under ska ske och min ihop tejpade arm vill läka ihop lite eller väldigt mycket. Jag fick hjärtanplåster av min vän idag, så nu kanske de läker på någon sekund. Åh vad fina vänner jag har, love u bästis! 

Det är också kaos här på mitt rum, alltså packning hit och packning dit. DÖR på allt just nu. Så ja ni hör ju, jag har ingenting att komma med just nu. Därför säger vi såhär att vi hörs helt enkelt i april igen, i mitten av april är jag tillbaka i Sverige och då med härliga Thailandsbilder att visa. 

 

Håll ut vänner så ska jag försöka göra detsamma! ♥

Igår blev en av mina vänner jag faktiskt hittat mig uppe på avdelningen utskriven. Vi har varit här i sex månader tillsammans och gått igenom den värsta hösten någonsin men även haft små skrattanfall och bus stunder som gjort att vi orkat vidare mitt i allt mörker. Vi har vetat att vi alltid haft varandra några rum bort om det skulle behövas, tryggheten att veta att någon bara finns räcker. Man behöver inte sitta bredvid varandra för att känna den tryggheten. Nu känns det tomt. Sex månader tillsammans är länge och det vi gått igenom tillsammans är ju inga lätta saker, så det blir att man kommer varann väldigt nära. Men varken hon eller jag ska sitta på en sjukhus avdelning hela våra liv. Så igår flytta hon som sagt vidare och jag kände en enorm tomhet. Avsked är något jag har extremt svårt med. 

 

Men jag försöker tänka "jag har ju henne kvar, bara på ett annat sätt än då". 

Det här är ju hur kul som helst, jag menar, jag har bloggen för jag vill peppa och kunna hjälpa andra och helt plötsligt har jag 300 läsare per dag som jag hoppas jag kan ge nån inspiration eller nått tips till, eller bara dela erfarenheter med. Hoppas ni stannar och tack för alla fina kommentarer ♥

 

Idag har varit en riktigt tung dag, jag sitter med plåster på hela armen men just nu är jag ganska så ångestfri. Alltså, dagen har varit full med ångest och sen kom inte min läkare och gjorde något bättre. Utan jag blev fullständigt rasande och i sånahär lägen blir allt svart och jag gör precis vad som helst. Det är det som är det läskiga, att jag tappar kontrollen helt över mej själv. Om jag hade varit i frihet hade jag förmodligen tagit en överdos, nu satt jag inlåst så det blev nya sår på armen istället- inget av det är någon lösning det vet jag men jag har inte kraft till annat just nu. Mitt förtroende till min läkare sjönk och jag känner mig så himla överkörd och lurad. Det går inte att beskriva, att ha LPT är... kränkande!! Och mycket mer där till men man känner sig inte som en värdig människa, alla bestämmer över huvudet på än och dina ord betyder ingenting. Jag vill verkligen bara härifrån, men just nu vet jag inte vart, jag känner mig inte hemma nånstans, så jag har liksom inget att komma till. Men det är ett problem jag inte behöver fundera på just nu för jag kommer ju inte härifrån än. SKIT.

 

Dagens bästa och förmodligen det bästa på flera veckor; en timma i solen med favoriten samtidigt som snön droppade bort från taken. Sol och den sjuksköterskan är den bästa medicinen som finns. Varken lyrica, iktorivil, theralen eller någon annan medicin kan få mig så lugn som hon kan. Och solen, som jag njuter av den. Det var lycka. 

Alltså hej? Vad kom alla 300 besökare ifrån? Jätteskoj men förvånande! 

 

Ville bara skriva några rader här. Jag vet inte riktigt hur mycket Jossan jag ska vara i denna bloggen, hur mycket jag ska berätta om mig själv, om hur jag mår och vad som händer och sker. I en sån liten stad där jag bor går så himla mycket rykten, tyvärr, men folk har väl inget bättre att prata om än andras olycka. Samtidigt orkar jag inte bry mej, jag vill visa hur jag mår, varna folk, nå ut till folk för att kunna hjälpa och förhoppningsvis kunna visa att DET BLIR BÄTTRE. Men påvägen där... Ska jag skriva om varje läkarsamtal? Ska jag nämna att jag skadar mig själv? Ska jag skriva ut min ångest? Alltså jag vet inte riktigt vart jag ska "stanna" eller hur jag ska förhålla mig till bloggen. Hur mycket Jossan jag ska lämna ut till er alla. Men jag är iallafall Jossan hur många överdoser jag än tagit, hur mycket mediciner jag än äter, hur länge jag än svältit och hur mycket jag än skadat mig. Jag står för vad jag gjort, jag är inte det minsta stolt, men jag tänker inte skämmas heller. 

 

Läget just nu är ungefär som pesten. Det är kaos i mitt stackars huvud och jag vet inte vad jag ska ta mig till snart. Det kallas ångest. Men andas Jossan, andas.... Det blir bättre. 

Hjälp mig att rösta är ni gulliiiiga ♥ Klicka HÄR. 

 

Fått en ny infektion så nu går jag på två antibiotika kurer.

Varit ute på en kort promenad.

Pratat med den klokaste jag vet. 

Drömmer om en större och ny lägenhet utan ångest i väggarna. 

Är rädd för att åka till Thailand, samtidigt som jag längtar. 

Får kompisbesök idag.

Har ångest.

Imorgon ska jag träffa läkaren som alltid en gång i veckan.

 

Idag var det dax för blodprov igen (tar det 1 gång i veckan) och jag är ganska svårstucken efter alla dropp och blodprov jag fått gå igenom den här hösten. Men på 4e försöket så gick det, jag bara skrattar medans sköterskan tycker så synd om mig. Tänk att jag var så stickrädd i somras och nu, no problems. 

 

Lite kul att jag bad de lägga till blodprov på B12 och folsyra då jag har haft brist på det förut. Och visst hade jag brist på det, så nu får jag käka ännu en medicin. Men den kanske kan ta bort lite av min trötthet. Inte för att det är kul att både järnbrist, B12 och folsyra brist men att jag kan lista ut det innan läkarna fattat det. Har lärt mig så himla mycket under den här sjukhusvistelsen, både om sjukvård och mitt psyke har blivit så mycket starkare.

 

Varit ute för första gången på två veckor idag, för äntligen börjar pencilinet göra verkar och halsflussen försvinna. Stapliga ben så nu är det bara tränatränaträna för att orka. Är ju trots allt inte allt för länge kvar till Thailand (får LPT permission när vi ska dit om ni undrar). 

 

Mitt LPT var uppe i förvaltningsrätten förra tisdagen och idag kom beslutet om fortsatt tvångsvård i 6 månader. Orkar inte ens kommentera. JAG VILL BARA HÄRIFRÅN. 

Min läkare visa så fina bilder från Kenya idag. Jag fastnade för zebror och giraffer, åh så fina. Nog för att jag rest mycket men jag har aldrig varit i Afrika, men en dag. Då ska jag allt sätta min fot i Afrika, allra helst i Tanzania eller på Zanzibar. Fast satsar nog på både och när jag ändå är där. 

 

Så länge jag kan minnas har jag drömt om att få hjälpa fattiga små mörkhyade söta ungar nere i Afrika. Den drömmen ska bli sann, jag bara ska dit. Inget kan stoppa mig. Därför måste jag bli fri och frisk! För jag ska hjälpa andra.