det nattsvarta

Söta kommentarer jag får, tackar och försöker suga åt mig de peppande orden jag får!
 
Annars mår jag ganska nattsvart just nu, därför det mest ekar tomt här. Önskar jag kunde säga det ekade tomt i mitt huvud också, men har fått massa skrikande röster på besök som dödar mig långsamt... Eller fyller på mig med en liter ångest i timmen kanske man kan säga. Varje dag har slutat i panik, väggen har fått ta mycket stryk, jag får ta stryk och dom som ändå finns kvar, dom får nog också ta lite stryk. Det är fruktansvärt påfrestande just nu och jag kommer inte överens med mig själv alls längre. Innan fanns det ändå en gnutta Jossan men inte nu längre.
 
Tröttsamt att höra "det blir bättre" för hur vet ni? Varför har jag då mått såhär i 6 jävla år fram och tillbaka? Ni kan säga, men ni kan inte veta. Paranoid, ångestfylld och ledsen ska jag strax krypa ner i sängen och se om jag kan få mer än 3 timmars sömn, den nya medicinen kan ju faktiskt hjälpa även om jag provat den förr. Dagen imorn kan ju faktiskt bli bättre när jag får prova den nya morgonmedicinen... Men jag har svårt att tro att tabletter kan skapa lycka eller lugn. Tabletter förknippar jag med hemska saker och att svälja dom gör lika ont varje gång. Fast inte riktigt så ont som det gjorde när jag hade "allvarlig leversvikt" av de hemskaste tabletterna någonsin som går att överdosera. Jävla paracetamol. 
 
Spelat Yatzy med min bästa "Yatzy vän" här på avdelningen som varje kväll, det avleder nog kvällsångesten som allra bäst. Tabletter är inte alltid bäst.

ett leende fullt av ångest

Det är svårt att le när man är full av ångest, men jag försöker så gott det går. Egentligen vet jag inte varför men någon människa kan säkert få för sig att jag mår bra och släppa ut mig. Någongång. Jag har varit här i 14 månader nu, 406 dagar. Denna period alltså, fast då har jag besökt både 21an, 23an, intensiven, hjärtintensiven och akuten under tiden. Men LPT i 406 dagar, det känns som det aldrig tar slut, som att det inte finns något slut. Jag menar min vilja har alltid styrt mig, nu längre har jag ingen vilja. Mer än vilja för dumheter, den hatar jag samtidigt som den är min bästa vän, min enda utväg. Jag har liksom varit i denna karusell i 6 år snart. Hur mår man bra och får känna riktig glädje?
 
Jag vet inte riktigt någonting längre. Det värsta av allt är att jag skulle varit i Tanzania nu, fått göra min drömresa. Snart vet jag inte vad jag gör med mig själv. Varje andetag jag tar är lika jobbigt som att gå upp till Maranguru Waterfall i ca 30 graders värme.

från kreta till IVA

Grekland var väldigt soligt och skönt, åt grillspett och tzatsiki och slappade med en bok i solstolen hela dagarna. Inget stort äventyr direkt men det var det inte tänkt som heller. Vi hade det bara lugnt och skönt! Jag försökte vänja mej med att värmen faktiskt inte bara har dåliga minnen att komma med, innan den 24e september var ju värmen faktiskt det bästa jag visste. Kommer säkert fler bilder ifrån Kreta, hade ju faktiskt med min systemkamera! Men det har hänt lite grejer sen jag kom hem, inga bra grejer alls för då hade jag aldrig varit på intensiven i samma gamla "vanliga" rum med massa dropp, sladdar överallt som håller koll på hjärtat, kateter och prover som ska tas hela tiden osv. Njut av bilderna sålänge så hörs vi snart! 
 
Två instagram bilder från Greece, Crete, Golden beach.

börjat med min ECT behandling

Igår fick jag ECT för första gången och det ska jag ha ett par veckor framåt. Som min läkare sa så är det en slags antidepressiv medicin fast mycket starkare och mycket snabbare. Man blir alltså sövd och får som ett krampanfall typ (elchocker till hjärnan). Kan låta ganska mysko och jag var livrädd för att inte vakna igen men nejdå. Dock hade jag precis likadan dödsångest som när jag låg på IVA, tviii.
 
Dagen igår var bara i en enda dimma och jag minns inte mycket alls, det är den stora nackdelen- jag kommer typ tappa närminnet just när jag gör behandlingarna. Men som alla har sagt till mig- allt är värt att prova för att må bättre.
 
Men jag får allt ECT måndag, onsdag och fredag så det lär bli ganska tyst ifrån mig här eftersom det tar på kroppen att bli sövd tre gånger per vecka. Dagen efter är man också trött och har träningsvärk i kroppen från helvetet. Bara att börja vänja sig. Så detta är alltså vad jag kommer ägna mig åt under ett par veckor nu. Någon som har några erfarenheter av ETC? För/nackdelar?

livet= helvetet

Det åskar ute.
Inombords är det svart.
På min arm sitter tre nya stygn.
I fåtöljen sitter mitt extravak.
Life sucks sometimes...


55 kg vs liv

Inlägget igår var väldigt mycket ångest i, då jag egentligen borde hålla mej borta från bloggen. Men samtidigt behöver jag få ur mej det. Så det blev som det blev, hoppas ingen jämnför, nojar osv bara för de få orden jag fick nerskrivet. 
 
Att jag gått upp dessa kilon är mycket pga mediciner, och det suger så otroligt jävla hårt att mediciner som hjälper mej till att må bättre och överleva ångestattacker gör mej stor, så stor att jag inte står ut med mej själv. Egentligen skäms jag och gråter tillsammans med kudden när jag ska sova. Istället går jag på stan och shoppar med bästis, äter gofika med pappa och myser i solen med mamma. 
 
Det är alltså nu jag måste prioritera vad jag vill eller ej. För jag vet att det inte går att väga 55 kg till en 180 cm lång kropp om man ska kunna göra alla dessa saker. För då orkade jag inte shoppa, inte sola och inte fika. Då låg jag som en döing i sängen uppe på IVA med apparater som fick min lever att inte krascha mer än vad den redan hade gjort. Jag prioriterar att kunna fika med pappa, sola med mamma och shoppa med bästis. Därför kan jag inte väga 55 kg igen (även om det gör ont). Kanske inte så mycket som jag gör nu heller. Jag vill träna för att få den kropp jag är nöjd med, träna och äta bra mat (vilket är svårt på avdelning 23 då maten är SKIT). Framför allt så kan man faktiskt inte åka till Tanzania och volontärarbeta i 13 veckor om man har ett BMI på 17. 
 
Förra veckan lämnade jag ifrån mej både glasbitar och rakblad. Lämnade mina tryggheter skulle jag nästan kunna kalla det, mina bästa vänner mot ångesten. Jag vet att jag kan få tag på rakblad, jag kan slänga sönder ett glas och jag kan hitta annat att skada mej på. Men nej, jag vill inte. Det är det, det handlar om nu. Vilja eller icke vilja. Men jag vill inte låta småbarnen nere i Afrika undra. Så jag har nu inte skurit mej på ca 13 dagar. Bara för att jag ska Tanzania. Bara för jag ska få förverkliga vad jag alltid drömt om. 

me, and that's who I am

my room

Här har jag levt i exakt 7 månader och en dag, idag. 

För det är såhär det ser ut. Det är här jag sover, äter, gråter, skrattar, sparkar, skriker, slår, har ångest. Fyra vita väggar har jag dagligen runt mig, den ena väggen är ju iallafall fin. För se, så många omtänksamma kort, choklader, mjukisdjur och blommor jag fått. Utan det och er, ni som kommer hit, så skulle jag inte vara levande idag och efter alla dessa månader på sjukhus. Vänner betyder så mycket även om man inte alltid orka visa det när man mår skit. Men hur dåligt man än mår så är det alltid familj & vänner som håller mej vid liv. Att lämna dom skulle ju vara som att lämna en massa fina människor med hjärtan av guld. 
 
Det är speciellt att leva på sjukhus.
 
 

helvetet har varit på besök, igen

Söndag, måndag, tisdag- ETT RENT HELVETE. Som jag skrev är jag ihopsydd utanpå, men abslout inte innuti. Det är inte så jävla kul att ligga och skaka av ångest, sitta i ett blodbad på toagolvet, ligga på akuten och få lokalbedövning för att sen bli ihopsydd med nål och tråd, det är hemskt när folk drar i än, sliter i än och håller fast än, det är så hemskt så jag darrar och vrålar rakt ut. Tre såna dagar har jag haft nu, då ALLT blivit så fel. Det är då jag verkligen önskar och gör allt för att få försvinna ifrån livet. För man orkar inte, man orkar inte ett helvete dag in och dag ut.
 
Men jag har fina personer att tacka, som gör att jag orkar. Mamma, sjuksköterska, skötare, bästis och resten som jag vet tror på mig. Man kan inte bara lämna så fina människor bakom sig. Hur förjävligt man än mår så lämnar man inte över helvetet till dom. Dom ska inte behöva leva med tomheten efter mig. Även om jag inte tror det blir särskilt tomt för dom, men nånstans vet jag att det blir det. 
 
I måndags fick jag än en gång vak, jag vet inte hur många gånger och månader jag haft det under detta halvår inlåst. Det är så jävulskt jobbigt så man förstår inte försen man själv varit med om det. Någon som glor på än när man sover, inte gå på toa med stängd dörr, ha med dej nån i duschen and so on... Det säger ju sitt liksom. Men jag har överlevt, även denna gång. Och i måndags sa också min läkare att "jag vet inte om jag kan släppa iväg dej på din resa, din hälsa går före", då blev jag mållös, tom, förtvivlad, arg, ledsen men samtidigt brydde jag mig inte. För jag har faktiskt inte tänkt på det en enda gång under den här veckan att på fredag ligger jag på stranden på andra sidan jordklotet i 40 graders värme i mitt favoritland. Men nu kommer jag komma dit, tack vare alla personer som hjälper mig så mycket. 2 dagar kvar.... Som jag KÄMPAT inför detta, blod, svett och tårar minst sagt. Min första permission, LPT permisson. 
 
Att jag inte får sola min ena arm känns som en ganska fjuttig liten sak mot allt jag varit med om, men samtidigt? Ska jag se ut som en fläckig ko? Problem problem... Men ett ganska litet problem egentligen. Och så lär jag få ta bort mina stygn själv, ska bli spännande att få leka sjuksköterska. Men jag hoppas så innerligt att jag slipper besöka sjukhus i Thailand, hoppas alla infektioner håller sig borta ifrån mig och min lilla arm i den fukt och hetta som råder där nere. 
 
Nu återstår "bara" massor saker att fixa, vilket ger mig lite panik. Kolla en lägenhet, träffa tre olika personer för att kramas hejdå, bli firad av familj + farmor och sen packa ner all packning i en ryggsäck på 50 liter. Good luck... Men har jag klarat allt annat, vad är det då för problem att packa en ryggsäck? INGENTING. Världslig sak som Karlsson hade sagt. Tack och hej sverige, adios amigos! ♥

man kan inte kalla det vårdavdelning utan bara avdelning

Alltså psyk"vården" är katastrofal. Kanske inte i hela Sverige? Men iallafall här, i Västervik. 
Avdelning 23 är största skämtet någonsin. MEN, min läkare, kontaktperson och några andra små härliga filurer har jag att tacka för all hjälp ändå, för de hjälper- inte stjälper. 
 
Det har flera gånger hänt att jag fått dubbeldos medicin, av samma sköterska. Igår hände det igen och det var fan droppen, för då hade hon helt missat att jag skulle ha medicinen vid 14 och inte vid 16. Så igår tog jag saken i egna händer (har gjort det innan också, bla ringt patientnämnden) så jag satte mig och skrev. Jag skrev ett brev till socialstyrelsen om brister och fel inom vården. Och även till patientnämnden. Även min mamma gjorde slag i saken (ännu en gång) och gick ner till verksamhetschefen och berättade allt ur hennes perspektiv. Jag undrar fortfarande och kommer undra ända till denna människa slutar inom vården hur hon någonsin kunnat få jobb här? Jag kan nämna att det är inte bara medicin hon delat fel utan en hel del andra saker har hon lyckats med också.
 
Men att få ner alla fel, misstag och händelser som kunnat döda mig på papper är svårt, men skriva är något jag faktiskt gillar och fått höra att jag är bra på. Så jag skrev, mina egna åsikter på ett papper. Slickade ihop kuvertet och satte på ett frimärke. Men idag kom min läkare in till mig och gav mig en ny medicinlista (han har ändrat tider och höjt mediciner) då berättade jag kort och gott för honom om gårdagen och då bad han att han skulle få brevet jag skrivit till socialstyrelsen så jag gav det till han, för han skulle ha möte med verksamhetschefen. Han lovade att bjuda på nytt porto, men vad spelar det för roll? 
 
Huvudsaken är ju att lilla jag, jag som patient får göra mig hörd. Att de tar mig på allvar. Och jag tänker inte ge mig, jag tänker kämpa tills jag inte orkar mer. Även om det egentligen är mig själv jag bör lägga energin på. Men vården som den är nu- är inte vård, det är ett rent kaos bara. Jag är envis, jag ger mig aldrig. ALDRIG. 
 
För grejen var den att igår fick jag en såndär ångestattack, då allt svartnar och jag vet varken ut eller in. Kanske berodde det på att jag inte fått min medicin, på att all personal ger mig olika svar på samma fråga eller att min läkare och jag hade haft ett möte. Men jag skar mig iallafall, sådär djupt så det behöver tejpas ihop, men det är ju inget jag kommer på att göra själv. Och ingen personal kollar till än på hela dagen så de gör det ju inte heller. Så jag fick som vanligt be min stackars mamma kommma NUUU och så är det hon som får tejpa ihop mig och plåstra om mig. Göra mig lite mindre trasig. 
 
Det roligaste av allt är att denna sköterska har verkligen respekt för både mig och min mamma, jag kan nog nästan kalla det att hon är rädd. Kanske rädd för hon vet vilka misstag hon gjort och vad konsekvenserna kan bli? Kärringjävel säger jag bara. 
 
Hur upplever ni psykvården? Vad har ni för erfarenheter? Dela med er! Om ni vill :)

intoxen och dess livsfara i väntan på att dö

Har ni någonsin legat på sjukhus? Bara det är ganska speciellt, sterilt, kalt, ensamt, tomt. Ja, det är ju inte som hemma precis. Oskön säng, kanske får du dela rum med någon, du gör en massa undersökningar och går omkring med nålar/ dropp i armarna/ händerna.
 
Men nu kommer skillnaden, har ni någonsin legat på en hjärtintensivavdelning eller en vanlig intensivvårdsavdelning? Det är som att ligga på sjukhus gånger fem ungefär. Det är så himla långt ifrån en hemma miljö du kan komma. Du ligger uppkopplad hela tiden med massa klisterlappar på kroppen och en klämma på fingret och en blodtrycksmanchett runt armen, för en maskin ska ha koll på hjärtats slag, din puls, blodtrycket och syressättningen. Det sitter någon och kollar på dig/ en skärm (där dem ser hur hjärtat slår och allt det andra jag skrev om) hela tiden. Det kommer in folk och kollar till dig hur ofta som helst. Det tas prover ungefär 4-5 gånger om dagen, du ligger med flera tickande droppmaskiner och på ställningen hänger ungefär 4 dropp. Du ligger och spyr i påsar, säkert 10 st på en timma. Sen försvinner du mer och mer, du blir sämre och sämre och tillslut ligger du halvt mellan medvetandet och medvetslösheten. Du hör något långt borta, röster. Men de är inte i din värld och du når inte fram till någon. För du är i en annan värld. En värld jag inte trodde fanns men som jag nu vet finns- världen mellan livet och mellan döden. Där avgörs det om du har kraften till att leva vidare eller om kroppen ger upp och lämnar världen. 
 
Jag har varit med om mycket läskigt tex. magpumpning och tsunamivarningar. Men vad som är läskigast att ha varit med om, det är att vara i ett "vitt fluff", inte vid liv och inte död. Om du inte har upplevt det kommer du aldrig förstå. Om du har upplevt det kommer du förstå känslan av att sväva som en ängel bland massa vitt fluff, dödsångesten, längtan, paniken, rädslan, ensamheten. 
 
Acetylcysteindropp som är motgift mot paracetamol och som skyddar levern. Utan det droppet hade jag inte funnits idag. Men det är inget vidare trevligt dropp, SÅ illa du mår i början, du spyr MYCKET, klåda och allergiska reaktioner så jag inte fått luft har det också gett mig- men det spelar ingenroll. Det har räddat mitt liv 7 gånger om! 

tomhet

Igår blev en av mina vänner jag faktiskt hittat mig uppe på avdelningen utskriven. Vi har varit här i sex månader tillsammans och gått igenom den värsta hösten någonsin men även haft små skrattanfall och bus stunder som gjort att vi orkat vidare mitt i allt mörker. Vi har vetat att vi alltid haft varandra några rum bort om det skulle behövas, tryggheten att veta att någon bara finns räcker. Man behöver inte sitta bredvid varandra för att känna den tryggheten. Nu känns det tomt. Sex månader tillsammans är länge och det vi gått igenom tillsammans är ju inga lätta saker, så det blir att man kommer varann väldigt nära. Men varken hon eller jag ska sitta på en sjukhus avdelning hela våra liv. Så igår flytta hon som sagt vidare och jag kände en enorm tomhet. Avsked är något jag har extremt svårt med. 
 
Men jag försöker tänka "jag har ju henne kvar, bara på ett annat sätt än då". 
Vi ska fixa detta.

130228

Det här är ju hur kul som helst, jag menar, jag har bloggen för jag vill peppa och kunna hjälpa andra och helt plötsligt har jag 300 läsare per dag som jag hoppas jag kan ge nån inspiration eller nått tips till, eller bara dela erfarenheter med. Hoppas ni stannar och tack för alla fina kommentarer ♥
 
Idag har varit en riktigt tung dag, jag sitter med plåster på hela armen men just nu är jag ganska så ångestfri. Alltså, dagen har varit full med ångest och sen kom inte min läkare och gjorde något bättre. Utan jag blev fullständigt rasande och i sånahär lägen blir allt svart och jag gör precis vad som helst. Det är det som är det läskiga, att jag tappar kontrollen helt över mej själv. Om jag hade varit i frihet hade jag förmodligen tagit en överdos, nu satt jag inlåst så det blev nya sår på armen istället- inget av det är någon lösning det vet jag men jag har inte kraft till annat just nu. Mitt förtroende till min läkare sjönk och jag känner mig så himla överkörd och lurad. Det går inte att beskriva, att ha LPT är... kränkande!! Och mycket mer där till men man känner sig inte som en värdig människa, alla bestämmer över huvudet på än och dina ord betyder ingenting. Jag vill verkligen bara härifrån, men just nu vet jag inte vart, jag känner mig inte hemma nånstans, så jag har liksom inget att komma till. Men det är ett problem jag inte behöver fundera på just nu för jag kommer ju inte härifrån än. SKIT.
 
Dagens bästa och förmodligen det bästa på flera veckor; en timma i solen med favoriten samtidigt som snön droppade bort från taken. Sol och den sjuksköterskan är den bästa medicinen som finns. Varken lyrica, iktorivil, theralen eller någon annan medicin kan få mig så lugn som hon kan. Och solen, som jag njuter av den. Det var lycka. 

det stora (största) skämtet; svensk psykvård

Jag vet inte hur mycket personal det är som jobbar på denna avdelning men jag skulle bara kunna kalla ungefär tre av de som jobbar här, är kompetenta till att jobba här. Resten har inte ett skit inom psykvården att göra och inte ens inom vården. Vissa borde inte få jobba med människor för de kan helt enkelt inte handskas med människor. Därför är det läskigt och skrämmande att de får jobba med människor, speciellt med människor som mår dåligt och är nedsatta på ett eller annat sätt. 
 
Jag kommer aldrig sluta kämpa för att förbättra psykvården, hur dåligt jag än mår tänker jag aldrig ge upp hoppet om att jag ska kunna göra det åtminstone något bättre för nästkommande patienter. Andra patienter ska inte behöva vara med om det jag upplevt inom vården, även att jag vet andra som ändå varit det. Men någongång måste det få ett slut. 
 
Jag är trött på att få höra kränkande kommentarer varje dag, trött på att bara förvaras inlåst, trött på att bli behandlad som jag vore dum i huvudet. Trött på att bli behandlad som en icke värdig människa. I dessa fem år som psykiskt sjuk har mina föräldrat fått kämpa för mina rättigheter inom vården och de har aldrig gett upp, inte nu heller, men nu känner jag att nu tänker jag ta tag i det själv också. För jag förstår mer och mer hur otroligt mycket misstag som begåtts på denna avdelning. Och det finns liksom aldrig ett slut, det sker bara fler och fler misstag. 
 
Jag har sen innan kontaktat avdelningschefen, idag kontaktade jag verksamhetschefen. Jag har även kontakt med Aftonbladet, Smålandsnytt och Jönköpingsnytt. Den här gången ska ingen och inget få komma undan. 
 
Men jag måste igen påpeka att det finns änglar inom vården och de är guld, så jag drar inte alla över en kant här. 

psyk"vården"

Psykvården är ett sånt jävla skämt. Pinsamt. Bedrövligt. Nedvärderande. 
 
Om jag inte hade haft mina vänner, min familj, min kontaktperson & min läkare som alltid lyssnar på mig skulle jag aldrig orkat. För det tär så jävla mycket på psyket att sitta inlåst månad efter månad.
 
Du tappar liksom bort livet, det glider ur dina händer. 

meduciner

Jag är 19 år och äter mediciner som om jag vore 70 år. Är så himla förvirrad just nu, har så himla mycket mediciner som ska tas olika tider, innan måltid, efter måltid osv. Och nej tyvärr, personalen har inte all koll så koll måste jag ha lite själv också. Men det är svårt när man inte vet vad alla mediciner heter ens. De måste ju ha så jävla konstiga namn också, vilket inte gör det lättare. 
 
Jag vet bara att jag är 13-14 olika mediciner vissa en gång om dagen, vissa 2, 3, 4 gånger.
Så just nu går tiden åt på att koncentrera sig på att komma ihåg och ta varje medicin. Känns det som...
 
Förvirrad tjej. 

psykvården är ofta ett skämt

Fick frågan om jag kunde berätta vad jag varit med om för kränkande och konstiga saker inom psykvården och ja, absolut det kan jag. Grejen är nog bara den att jag kommer inte ihåg allt då jag inte minns vissa perioder då jag mått så dåligt. 
 
Det handlar inte bara om läkare som behandlat mig dumt utan också om sjuksköterskor och skötare. Vissa har verkligen inte inom vården att göra, dom borde inte ens jobba med människor. Tror någon som själv mått dåligt men inte har någon utbildning skulle göra ett mycket bättre jobb än dom. 
 
Men det är så många läkare som bara kört över mig, som struntat i att jag legat helt uttorkad, som struntat i mina ord och sagt att så är det bara inte. Har ingen rakt exempel på någon läkare men det finns ett antal jag varit i konflikt med under den här tiden jag varit inlagd. Tur att jag har min läkare som jag tycker är bra och som jag kommit mycket närmre. 
 
Sjuksköterskor och skötare har jag dock ett antal exempel på om hur de behandlat mig. Skötare som gör någon min och säger att jag kan ta hand om mina spyor själv när jag ligger i sängen och inte kan resa mig upp. Skötare som sitter och sover när de sitter vak, eller sitter och knapprar på sin mobiltelefon på IVA (man får inte ens ha mobilen igång där). Jag får så mycket konstiga kommentarer varje dag och känner mej mer eller mindre som ett stort skämt. Men man är inte här för att det är skoj, man har inte LPT för att det är skoj. Det borde vem som helst fatta men tydligen inte. Sjuksköterskor som ljugit mig rakt upp i ansiktet. Falska journaler jag fått läsa. Hemskt hur mycket det står i dom som inte ens stämmer. 
 
Kan ta ett exempel som hände igår. Jag ska ha min nattmedicin vid ca 21. Så ber personalen ringa efter sköterskan men jag väntar och väntar och hon kommer inte, vid 21.40 dyker hon upp vilket är alldeles försent då det tar ca 2 h innan min medicn gör nån verkan. Säger till henne att det vore bra om hon kommer lite tidigare så jag kommer upp på vardagarna iallafall och till svar får jag ett skrik(!!) att nej så går det inte till, ifrågasätter henne varför alla andra kan komma den tiden men inte hon, då frågar hon vilka andra. Hallå vet inte människan att hon har arbetskamrater? Då påstår hon att så är det inte alls och sen börjar hon dra och slita i mig för att få ut mig ur rummet men lyckas inte så hon ber om hjälp av annan personal som säger "det där får du klara själv" och jag går iväg med en personal för att lugna mig och vråla ur mig min ilska. Då säger den skötaren jag sitter med att h*n hämtar min medicin men nej, då får han inte det. Utan kärringjäveln tigger ännu mer bråk. Tar emot min medicin och får höra hur knäpp jag är, då slänger jag vattenkannan full med vatten över henne och går därifrån. Hur svårt är det inte att ta åt sig av kritiken bara? Säga "att va bra då vet jag när du vill ha din medicin". Inte första gången något sånt här händer med samma sköterska heller. 
 
Personalen (inte alla) har verkligen svårt att ta emot kritik här, de kan inte ens lyssna på patienternas ord. Det är som bara för man sitter på en psykavdelning är man helt knäpp i huvudet och har inget vettigt att komma med. Lär er av era misstag istället och våga erkänna att ni gjort fel. Jag kan erkänna att jag säger dumma saker och gör dumma saker, har inte svårt att stå för vad jag gjort men uppenbarligen har de flesta i personalen det. Ni har valt att jobba med det här och då borde ni väl vilja hjälpa folk? Vad har ni annars här att göra? 
 
Psykvården är verkligen ett stort skämt, inlåst och förvarad är vad du blir. Jag är dock glad för att jag har ett fåtal personer som jag kan lita på ändå och som hjälper mig framåt. 

tvångsvård mot din vilja

Det tar verkligen på krafterna att ha LPT (tvångsvård mot din vilja), att alla bestämmer över än, alla får slita och dra i en om det skulle behövas, visitera än, hålla fast än osv. DU HAR INGEN MAKT ALLS. Utan det är läkaren som bestämmer, tack för att jag trots allt har en bra läkare.

Utan LPT hade jag inte varit levande idag stog det i några papper jag fick och nej det hade jag inte så egentligen har jag mitt LPT att tacka att jag lever. Fast såklart också fin personal på IVA, min härliga och förstående läkare och några sköterskor här på avd.

Man fattar inte hur det är att leva med ett LPT försen man själv gjort det i några månader, det är så kränkande och jobbigt. Men samtidigt den enda utvägen för att jag ska överleva.


januari var utan besök på intensiven

Insåg att det är ju februari idag. Alltså har jag klarat mej borta från IVA för första gången på en hel månad. September, oktober (2ggr), november och december (2ggr) har jag alltså varit där. Men nu är det ju februari och januari har alltså inte spenderats på IVA en enda minut.

Hejja mej.

Allt annat är dock rätt down och livet består mest av ångest just nu. Därför det varit så tyst här då jag inte vill sprida massa ångest inlägg osv.


klagan

Egentligen borde jag inte klaga på en "vanlig" förkylning efter denna jävla höst, men nu gör jag det ändå. Sen i måndags har jag haft halsont, snorigt, feber, värk i kroppen, kräkts och de senaste dagarna inte tagit mig ur sängen. Idag fick jag iallafall konstaterad halsfluss, så nu ska jag svälja världens största tabletter i 10 dagar/ 3 gånger om dagen. Himla lätt när man knappt kan svälja en klunk vatten utan att vilja skrika rakt ut.

Och nu får jag börja om på ruta ett igen. Komma upp på bena, börja gå osv. Precis när jag kommit en bit påväg. Så jävla drygt, så jävla skit det är att inte ha en kropp som är som den ska.

Läkaren konstaterade också att jag kommer vara otroligt lättpåverkad att bli sjuk osv. Då ångrar man verkligen vad man utsatt sin kropp för.

Nya tag.


4 månader

25 september tog jag min första intox, en vecka senare tog jag ännu en och det var då jag höll på att mista livet för första gången. Det skulle hända en gång till, att jag var så nära att dö, och det var bara för en månad sen.

4 månader på sjukhus idag och fyfan vad du har klarat mycket min lilla kropp, "det är ett under att du lever" - jo, jag tror jag fattar det mer och mer.


Tidigare inlägg
RSS 2.0