Min läkare visa så fina bilder från Kenya idag. Jag fastnade för zebror och giraffer, åh så fina. Nog för att jag rest mycket men jag har aldrig varit i Afrika, men en dag. Då ska jag allt sätta min fot i Afrika, allra helst i Tanzania eller på Zanzibar. Fast satsar nog på både och när jag ändå är där. 

 

Så länge jag kan minnas har jag drömt om att få hjälpa fattiga små mörkhyade söta ungar nere i Afrika. Den drömmen ska bli sann, jag bara ska dit. Inget kan stoppa mig. Därför måste jag bli fri och frisk! För jag ska hjälpa andra. 

Jag tycker inte ens det är sorligt längre, dessa människor som åker in och ut på psyk hela livet.

Dom satt här när dom var 18 och sitter ännu här och är i 50 års åldern. 

För det är upp till dom, det finns inget som hindrar dom mer än vad det skulle hindra någon annan att bli frisk.

Allt handlar om dej själv, om hur du tar emot hjälpen och om hur du börjar våga leva sakta men säkert, om hur du tar dej an hinder påvägen och ändå kommer vidare. För det går att bli frisk, det gör det. Om du vill. 

Hur orkar folk sitta och jämnföra mediciner, vem som varit med om värst saker, vem som varit närmast döden, vem som helt enkelt varit sjukast. Det berättar folk om med stolthet i rösten. Jag kan inte låta bli att skratta inombords över hur sjukt det är, medans endel av mig skulle vilja banka in i varenda skalle hur jävla mycket mer det är värt att LEVA, en annan del av mig blir förbannad och skulle kunna ge en riktigt elak kommentar tillbaka. Men jag lyckas hålla käft och hålla mej- för ni är bara så sjuka, ni kommer aldrig må bra, ni kommer alltid vara där ni är eftersom ni inte gör något åt det. Jag tycker inte synd om er, för det är precis vad ni vill att man ska göra. Man ska se er, tycka synd om er och lida med er.

 

Ett tips till er är istället att börja ta steg mot livet om ni vill hinna med att leva. Och var stolta över dom steg ni tar. Istället för att vara stolta över era självmordsförsök eller sjukdomar. 

 

Satt och tänkte på att det har gått 4 månader sen jag kom hit till avdelningen, det var den 25 september. Och idag sitter jag alltså fortfarande här, 4 månader senare och har inte blivit något bättre tänkte jag- för jag sitter ju liksom på samma ställe. 

 

Men så insåg jag att för 4 månader sen hade jag precis kommit tillbaka till avdelningen från uppvaket där jag då hade legat övervakad och fått dricka kol för att sen spy upp alla tabletter jag då proppat i mej. Det var första gången av vad som skulle bli fem gånger. Det enda jag tänkte på dag in och dag ut var hur jag skulle få tag i mer tabletter nu när jag var inlagd med LPT (lagen om psykiatriks tvångsvård). Jag skulle ju bara dö. Och vad jag kämpade och la onödig kraft på att döda mig själv. Varje dag satt jag vid dörren på avdelning för att kunna springa ut när rätt läge kom, och ut kom jag ett antal gånger men blev tillbaka buren av tjocka feta gubbar, jag sparkade och slogs fast jag hade noll energi. Jag rymde från personal på promenad. Jag åkte polisbil tillbaka till avdelningen. Jag tog en ny intox en vecka efter den första och då hade min stackars kropp fått utstå 150 tabletter på 7 dagar. Den dagen fick mamma och pappa ett samtal hem "vi vet inte om hon kommer klara sig, det ser inte bra ut". Och jag blev i illfart körd från akuten till intensivvårdsavdelingen och där tar mitt minne slut. Men jag har fått berättat för mej att jag låg där med syrgas, uppkopplad för att se hjärtats slag, 4 olika påsar dropp (motgift, salter, "vanliga" vätska), kateter och samtidigt som jag bara kräktes och kräktes. Några minuter senare gjordes ett ultraljud på min lever och sen kontaktades leverspecialister i Huddinge om levertransplantation på min väldigt förstörda lever. Ett normalt leverprov ska vara under 0,76 och mitt låg då på 120. Jag var fortfarande inte vid medvetandet utan vaknade upp dagen efter. Ingen visste hur det skulle gå och denna ovisshet fick jag och mina närmsta stå ut med i en vecka- först då visade det sig att leverprovet sakta men säkert börjat sjunka och motgiftet hade gjort sitt jobb. 

Jag fick lämna intensiven efter en vecka och komma tillbaka till avd 23. Och såhär har det hållit på hela hösten, jag har smugglat med piller, rymt, sparkats, slagits, skrikits, slängt sönder grejer, skärt mej, svältit, hällt i mej livsfarlig vätska och tagit överdos efter överdos.

 

Den senaste intoxen är nu en månad sen och precis som den gången jag just berättat om så var det så himla nära att jag faktiskt inte överlevde denna gång heller. Jag tror jag tillochmed jag var i nån värld mellan döden och livet. Jag kunde inte prata, hörde röster långt borta, såg ingenting, det var bara vitt. Fick höra att min lever var skadad för all framtid men att jag hade sån fruktansvärt tur som överlevt. Min envishet och motgiftet har jag att tacka för att jag idag lever. Efter den senaste intoxen och en veckas vistelse på intensiven som den förde med sig så har jag mognat så himla mycket. Jag har varit livrädd för att dö, för hur nära jag varit att verkligen dö. Och ungefär 511 gånger har jag fått höra att om du gör det igen- då finns du inte längre. 

 

Så jag inser nog nånstans att jag har fan visst kommit någon vart även om jag sitter på samma ställe som för 4 månader sen. För idag försöker jag inte rymma hela tiden och jag äter. Visserligen sparkas jag, slänger sönder saker och skär mej men det är när ångesten tar tag i mej. Och framför allt jag har inte tagit en överdos på en hel månad, kan tyckas givet. Men för mej som haft det som "liv" den senaste hösten är det inte självklart.