Grekland var väldigt soligt och skönt, åt grillspett och tzatsiki och slappade med en bok i solstolen hela dagarna. Inget stort äventyr direkt men det var det inte tänkt som heller. Vi hade det bara lugnt och skönt! Jag försökte vänja mej med att värmen faktiskt inte bara har dåliga minnen att komma med, innan den 24e september var ju värmen faktiskt det bästa jag visste. Kommer säkert fler bilder ifrån Kreta, hade ju faktiskt med min systemkamera! Men det har hänt lite grejer sen jag kom hem, inga bra grejer alls för då hade jag aldrig varit på intensiven i samma gamla "vanliga" rum med massa dropp, sladdar överallt som håller koll på hjärtat, kateter och prover som ska tas hela tiden osv. Njut av bilderna sålänge så hörs vi snart! 

 

Imorn far jag till Grekland med pappa, egentligen vet jag inte om jag vill. Ska bli skönt att slippa det gråa regniga vädret och allt som har med sjukhus att göra. Det ska bli skönt med sol och värme men samtidigt, näe.

 

Jag har insett att folk tror det är över, men allt gör mer och mer ont för varje dag som går, saknaden blir värre och värre. Men jag sväljer och sväljer, "det är ju bra nu" som jag fått höra, fan heller vill jag skrika tillbaka och det gör jag när jag orkar. Jag mår inget vidare alls och biter mig i tungan för att hålla ihop. 

 

LPT permission och Grekland väntar, jag ska försöka använda min systemkamera där nere i värmen tänkte jag, första gången på flera månader! Så bilder kanske ni får se några sen. Så idag jag ska packa lite nödvändiga ting och sådär och jag får eventuellt besök också.

 

See you! 

 

För världen är hemsk. Sverige är hemskt för att vi är så jävla bortskämda och aldrig nöjer oss. Inte konstigt att så många mår dåligt, att sånt här händer, att folk lämnar livet på jorden. Och denna gång var det min närmsta vän som jag träffade dagligen som gjorde det där man aldrig trodde skulle hända. Hon slutade andas den 24 september 2013. 

 

När jag fick det beskedet hade jag varit fyra dagar i mitt älskade Tanzania, Moshi. Där nere skrattade jag åt livet. Skrattade åt att kunna få se ut hur som helst, att få hälla en iskall hink med vatten över sig som dusch, skrattade åt dom älskade två små ungarna som bodde i "min" afrikanska värdfamilj, skrattade åt hur sjukt äckligt bortskämt liv vi lever i Sverige. I Tanzania kunde en ballong glädja en hel dag för ett enda barn, eller ja, dom vuxna tyckte de va lika kul tillochmed. Jag bara log. Tänk att kunna känna sån lycka för något som är så litet. Men livet var inte en dans på rosor där nere och jag upplevde både hemska saker o fick se hemska saker, barnhemmet jag jobbade på var ett helvete, jag ville egentligen bara ta med varenda unge hem... Men istället fick man se på när de blev slagna "för så är det vi gör här" och svälja tårarna. Men att bli överöst av små söta negerbarn gjorde mej varm av lycka och jag hade kunnat skratta tills tårarna rann om jag ville. Men gråta kan man ju inte göra för det är = ledsen för barnen. Men det var underbart och hårt sålänge det varade, underbar stad och underbara volontärer.

 

Men den 24 september när jag får ett sms från din syster och sen ett samtal från min läkare och mamma, då grät jag så floderna skulle översvämmats och jag struntade i att jag sprang på Afrikas vägar gråtandes i 35 graders hetta, jag struntade i allt annat förutom dej. Den 24 september 2013 blev du den finaste ängeln i världen, min bästa, underbara vän, Carolina ♥ 19 år gammal, Syd Afrika och lejonungarna väntade på dej, du hade familj och vänner som älskar dej såå och jag skulle väntat på dej nere på Zanzibars vita stränder... I vår "peppbok" hade du tillochmed börjat räkna ner men så plötsligt tog det stopp. VARFÖR? Frågorna är många och inga svar finns att få. Mer än dom få jag fått.

 

Jag valde iallafall att åka hem, det var ingen hit att sitta i Tanzania i en kultur där de inte bryr sig så mycket om döden, de ber för de döda och sen verkar det vara bra. Riktigt så lätt tog väl inte jag denna händelse så som sagt 10 dagar senare lämnade jag underbara Tanzania, det skulle ju egentligen varit 10 veckor senare... Slaget i magen var hårt och min drömresa förstörd. 

 

Sen jag landade i Sverige har allt slagit ner ännu mer som en bomb och varje dag är ett helvete, att bara komma ur sängen. Fast varför ska man komma ur sängen när man är inlåst med LPT på psyk? Jag har iallafall både varit uttorkad, inte kunnat äta, gråtit mängder, varit galet arg, tänt ljus hos dig, suttit i din säng och andats, fått krama din mamma (och hela din familj) många många gånger, varit i kyrkan på världens finaste och personligaste begravning och gått sönder ännu lite mer. Men vet du vad Carolina, utan din mamma hade jag nog inte varit speciellt medveten om något för efter 20 stick i både armar och händer från olika personer så kom hon och räddade mig och 3 påsar dropp sattes in. 

 

Allt känns så orättvist och saknaden går inte att beskriva. Min telefon som alltid plingade till förblir nu mest tyst. Men jag tar hand om din barbapapa och ska förändra livet för några barn i Afrika, för din skull, för vår skull. Jag älskar dig, min kloka underbara ängel som fick vingar alldeles förtidigt.

 

 

Jag försöker stå ut i denna saknad, sorg och ilska och önskar jag slapp detta sjukhusrum.