Sverige är rätt bra på att klaga, eller vi svenskar är rätt bra på att klaga. Jag själv klagar nog allt för ofta, mest över vädret tror jag eller när jag är sjuk, fysiskt sjuk. Men jag har aldrig klagat på att jag mår dåligt psykiskt och på alla jävla diagnoser, aldrig klagat på hur mycket jag suttit på sjukhus, inte klagat på LPT, bara klagat på att vården varit/ är bedrövlig. Jag har mer demonstrerat mot det genom att vara en aningen dum i huvudet och göra en aningen dumma saker. 

 

Men när jag är utomlands nöjer jag mig gott och väl med en liten hydda på stranden, för jag är ju trots allt i paradiset. Inte ens barnen som bor i ett plåtskjul klagar, de bara skrattar sig igenom dagarna med sina syskon eller arbetar för att familjen ska kunna överleva, men ändå har dom det där leendet som värmer hela mig från topp till tå. Dom är så värdefulla för mig även om jag sitter vid en dator på ena sidan av jorden och dom busar på en strand på andra sidan av jorden så betyder de så mycket. För de uppskattar allt så mycket, de rättar sig efter situationen som den är, hur den än är och vänder det hela till nått bra. Att de kan bli så glada över att se en kamera gör hela mig lycklig, när de sen får se bilden så skrattar dom rakt ut. Vilken lycka, från bådas sida! Jag glömmer aldrig tjejen på bilden som klappade om min skadade arm och kramade om mig innan vi åkte ifrån Ngai. Så stort hjärta i en sån liten kropp. ♥

Tjejen bodde i ett tält på ön med sin familj som bestod av 5 personer. 

Pojken bodde i plåtskjulet bredvid på bilden, han hade en bror vad jag vet.