från sjukhus till afrika på mindre än en dag

Egentligen undrar jag om jag nånsin kommer sluta förvåna mig själv. Den 22a november kl 12 låg jag inlagd med LPT på Västerviks sjukhus, jag hade bara några veckor innan tagit en överdos så jag låg på intensiven ännu en gång, jag hade varit på begravning en månad innan, jag fick dropp för att överleva svälten, jag hade vak, jag sparade tabletter and so on. Senare den 22a november, kl 18 satt jag på Arlanda utan LPT, själv, påväg mot min livsresa, jag var utskriven för första gången på 14 månader!!!! It was crazy. Jag har varit på många resor under mina 1 år och två månader på sjukhus men jag har aldrig blivit utskriven utan alltid åkt iväg med LPT permission. Fucking crazy!!! Avslutade tiden på avd 21 med att tacka för mig med skrika, sparka och gråta lite sen gick jag iväg, friii. 
 

Hur länge jag än stannar här (men minst en månad blir det ju) är jag så fucking stolt över mig själv!!! 2012 var mitt värst år nånsin o 2013 kom att bli värre, allt blev värre o värre. Hösten 2013 var lika hemsk som hösten 2012 men allt kom att bli ännu värre än då. Även om jag inte kunnat äta på veckor, tagit överdoser och varit så ledsen så jag inte vetat vart jag ska ta vägen så lever jag idag och det måste det vara någon meningen med. Och precis som du skrev till mig i våran bok ”lever man ska och kan man ändå göra någon nytta”.

 

Kommer aldrig göra mer nytta än vad jag gör nu, aldrig nånsin. Kommer aldrig göra nått häftigare än allt detta jag upplever nu. Kommer aldrig krama så mycket barn varje dag, barn som behöver dessa kramar mer än vad någon annan gör. Hålla så många i handen varje dag, busa och försöka klura ut swahili ord.

 

Det bästa är att jag denna gång tagit tag i o fixat allt själv. Men tacktacktack mig själv för jag fick chansen igen. Ni kommer aldrig förstå vad jag än skriver, om du inte varit med om det själv. Detta lär bli en resa jag aldrig nånsin kommer glömma, min mest känslofyllda resa. 

 

Och på köpet; jag är utskriven efter 14 månader på sjukhus. Vem tar sig direkt från sjukhussängen till Tanzania och Afrika? Inte så många tror jag. Men, "lever man kan man lika gärna göra nytta".

 


ett december utan dig och zanzibar

Den här dagen skulle inte varit såhär, livet ska inte vara såhär. Men nu är det så och jag måste lära mig acceptera det, sakna kommer jag alltid göra, men verkligheten måste tvingas in i mitt huvud hur ogärna jag än vill. 
 
Innan jag åkte fick jag se din flygbiljett till Zanzibar till flyget som gick den 3e december från Syd Afrika, jag skulle åkt dit igår och väntat på dej för jag skulle varit klar med mitt projekt då och idag skulle vi alltså sett efter 2,5 månader ifrån varann. Vi skulle fått krama om varann på Zanzibar's vita stränder med det turkoska vattnet i bakgrunden, vi skulle haft perfekta veckor framför oss. 
 
Istället är verkligheten så att 2,5 månader ifrån varann kommer fortsätta bli till flera månader, flera år. Jag kommer aldrig mer få se dej, skratta med dej, gråta med dej, flamsa omkring med dej, dricka vin med dej, gå promenader, springa uppför backar och förlora eller vinna, jag kommer aldrig mer bara få vara mig själv. Du fattas i hela mig och jag är en halv Josefine som inte ens går att lappa ihop med silvertejp hur mycket alla än försöker. För det finns ingen som kan ersätta dej. 
 
Så istället för att stå på den där stranden och vänta på dej i solen och skratta när du kommer så myser jag in mej i din favorit skjorta och andas in din lukt och försöker hitta lite styrka, i ett regnigt Tanzania. Det positiva är nog att solen kommer fram senare, fast egentligen vet jag inte om det är positivt för det är varmt nog ändå. Fast bara 30 grader. Men jag fortsätta sakna, vara tom, ledsen och ha tusen frågor medans jag hör alla andra prata om Zanzibar som världens finaste ställe
 
Varför? JAG SAKNAR DEJ SÅ OTROLIGT MYCKET, MIN ÄNGEL.

le av lycka

Egentligen tvivlade jag aldrig på mig själv den 30 september 03.40 när jag satt på Kilimanjaro Airport, jag visste att jag skulle vara tillbaka redan detta år, 2013. 
Detta var det absolut coolaste jag gjort, Afrika var underbart trots sitt "pole pole life" (slowly life). Människor som ler åt allt, barn som vill leka, man levde helt enkelt sitt liv- underbart att få vara glad för några barn är glada, att få gå på gatorna och le. Det lilla räcker där nere, glädjen har du alltid nära till hands ändå, äkta glädje!
 
Och snart är jag där igen, precis som jag visste. Trots att det värsta som kunde hända hända, hände just där och då så tänker jag inte ge upp min dröm och jag ska leva den fullt ut för oss båda, för dig och mig. Jag ska på safari och hälsa lejonen från dig. Jag vet att du ler åt mig, och mina tokigheter som aldrig tar slut. Utmaning på utmaning. Jag tänker att om man överlever "allvarlig leversvikt och har svävat mellan liv och död" under två veckor på intensiven, då klarar man fan allt för den smärtan är så otroligt obeskrivlig både inuti och utanpå. Just för att inget gör ondare. 
 
Den här gången får Tanzania se upp, jag ska göra mer skillnad än vad jag hann göra sist, jag ska förändra livet för ett par barn, jag ska le av lycka när jag vandrar framåt på Afrikas gator och i livet, le över att det går framåt med swahilin, le över glada barn, le över att jag är i Afrika!!! Mitt speciella underbara favoritställe. Min favorit världsdel. Och nu är det bara 3 dagar kvar... 
 
PS. Gör mig frisk, taaaaack.

det nattsvarta

Söta kommentarer jag får, tackar och försöker suga åt mig de peppande orden jag får!
 
Annars mår jag ganska nattsvart just nu, därför det mest ekar tomt här. Önskar jag kunde säga det ekade tomt i mitt huvud också, men har fått massa skrikande röster på besök som dödar mig långsamt... Eller fyller på mig med en liter ångest i timmen kanske man kan säga. Varje dag har slutat i panik, väggen har fått ta mycket stryk, jag får ta stryk och dom som ändå finns kvar, dom får nog också ta lite stryk. Det är fruktansvärt påfrestande just nu och jag kommer inte överens med mig själv alls längre. Innan fanns det ändå en gnutta Jossan men inte nu längre.
 
Tröttsamt att höra "det blir bättre" för hur vet ni? Varför har jag då mått såhär i 6 jävla år fram och tillbaka? Ni kan säga, men ni kan inte veta. Paranoid, ångestfylld och ledsen ska jag strax krypa ner i sängen och se om jag kan få mer än 3 timmars sömn, den nya medicinen kan ju faktiskt hjälpa även om jag provat den förr. Dagen imorn kan ju faktiskt bli bättre när jag får prova den nya morgonmedicinen... Men jag har svårt att tro att tabletter kan skapa lycka eller lugn. Tabletter förknippar jag med hemska saker och att svälja dom gör lika ont varje gång. Fast inte riktigt så ont som det gjorde när jag hade "allvarlig leversvikt" av de hemskaste tabletterna någonsin som går att överdosera. Jävla paracetamol. 
 
Spelat Yatzy med min bästa "Yatzy vän" här på avdelningen som varje kväll, det avleder nog kvällsångesten som allra bäst. Tabletter är inte alltid bäst.

ett leende fullt av ångest

Det är svårt att le när man är full av ångest, men jag försöker så gott det går. Egentligen vet jag inte varför men någon människa kan säkert få för sig att jag mår bra och släppa ut mig. Någongång. Jag har varit här i 14 månader nu, 406 dagar. Denna period alltså, fast då har jag besökt både 21an, 23an, intensiven, hjärtintensiven och akuten under tiden. Men LPT i 406 dagar, det känns som det aldrig tar slut, som att det inte finns något slut. Jag menar min vilja har alltid styrt mig, nu längre har jag ingen vilja. Mer än vilja för dumheter, den hatar jag samtidigt som den är min bästa vän, min enda utväg. Jag har liksom varit i denna karusell i 6 år snart. Hur mår man bra och får känna riktig glädje?
 
Jag vet inte riktigt någonting längre. Det värsta av allt är att jag skulle varit i Tanzania nu, fått göra min drömresa. Snart vet jag inte vad jag gör med mig själv. Varje andetag jag tar är lika jobbigt som att gå upp till Maranguru Waterfall i ca 30 graders värme.

den trasiga verkligheten

Min iphone är totalt sönder, krossat glas består den av, tack vare ett läkarsamtal och ett utbrott på hela världen. Det handlar nog om saknad och ensamhet just nu. Och att min vilja är ungefär lika trasig som min iphone, viljan är liksom borta. Att jag är lika trasig som min iphone, att livet är trasigt och det finns inget plåster i världen som kan få ihop det. Det är så det är, sanningen är hård och verkligheten hårdast av allting. 
 
Jag vill ha två stora kramar just nu, egentligen tre, men det tredje kommer jag aldrig mer få en tröstande kram av. Därför behöver jag dom där andra två kramarna av dom två fina människorna, jag behöver få gråta med någon som förstår och jag behöver få trycka av min "off knapp" och trycka på min "on knapp" för en stund. Släppa ut allting, men undrar vad som händer då, "off knappen" har varit på allt förlänge nu och jag har stängt av mig själv, satt på fasaden och låtit leendet försöka komma fram.
 
I söndags när jag stoppade i mig alla tabletter då var nog "on knappen" på, då kanske någon förstod hur svart det egentligen är på insidan, men ingen vågade nog förstå allt så jag tryckte på off igen och där är vi nu. Försöker le om dagarna och uppskattar när folk vill umgås med mig, om kvällarna rinner tårarna sakta med barbapapa vid min sida för det är aldrig någon som kommer förstå mig som då och jag vet inte hur jag ska vilja leva.
 
Fast egentligen är jag inte ensam för jag har fina vänner som står ut med mig men ofta undrar jag hur länge folk egentligen kommer göra det, tack fina ni som ännu gör det ♥

jag lever fortfarande men endel av mig har dött

Hallå där du hemska värld!
 
För världen är hemsk. Sverige är hemskt för att vi är så jävla bortskämda och aldrig nöjer oss. Inte konstigt att så många mår dåligt, att sånt här händer, att folk lämnar livet på jorden. Och denna gång var det min närmsta vän som jag träffade dagligen som gjorde det där man aldrig trodde skulle hända. Hon slutade andas den 24 september 2013. 
 
När jag fick det beskedet hade jag varit fyra dagar i mitt älskade Tanzania, Moshi. Där nere skrattade jag åt livet. Skrattade åt att kunna få se ut hur som helst, att få hälla en iskall hink med vatten över sig som dusch, skrattade åt dom älskade två små ungarna som bodde i "min" afrikanska värdfamilj, skrattade åt hur sjukt äckligt bortskämt liv vi lever i Sverige. I Tanzania kunde en ballong glädja en hel dag för ett enda barn, eller ja, dom vuxna tyckte de va lika kul tillochmed. Jag bara log. Tänk att kunna känna sån lycka för något som är så litet. Men livet var inte en dans på rosor där nere och jag upplevde både hemska saker o fick se hemska saker, barnhemmet jag jobbade på var ett helvete, jag ville egentligen bara ta med varenda unge hem... Men istället fick man se på när de blev slagna "för så är det vi gör här" och svälja tårarna. Men att bli överöst av små söta negerbarn gjorde mej varm av lycka och jag hade kunnat skratta tills tårarna rann om jag ville. Men gråta kan man ju inte göra för det är = ledsen för barnen. Men det var underbart och hårt sålänge det varade, underbar stad och underbara volontärer.
 
Men den 24 september när jag får ett sms från din syster och sen ett samtal från min läkare och mamma, då grät jag så floderna skulle översvämmats och jag struntade i att jag sprang på Afrikas vägar gråtandes i 35 graders hetta, jag struntade i allt annat förutom dej. Den 24 september 2013 blev du den finaste ängeln i världen, min bästa, underbara vän, Carolina ♥ 19 år gammal, Syd Afrika och lejonungarna väntade på dej, du hade familj och vänner som älskar dej såå och jag skulle väntat på dej nere på Zanzibars vita stränder... I vår "peppbok" hade du tillochmed börjat räkna ner men så plötsligt tog det stopp. VARFÖR? Frågorna är många och inga svar finns att få. Mer än dom få jag fått.
 
Jag valde iallafall att åka hem, det var ingen hit att sitta i Tanzania i en kultur där de inte bryr sig så mycket om döden, de ber för de döda och sen verkar det vara bra. Riktigt så lätt tog väl inte jag denna händelse så som sagt 10 dagar senare lämnade jag underbara Tanzania, det skulle ju egentligen varit 10 veckor senare... Slaget i magen var hårt och min drömresa förstörd. 
 
Sen jag landade i Sverige har allt slagit ner ännu mer som en bomb och varje dag är ett helvete, att bara komma ur sängen. Fast varför ska man komma ur sängen när man är inlåst med LPT på psyk? Jag har iallafall både varit uttorkad, inte kunnat äta, gråtit mängder, varit galet arg, tänt ljus hos dig, suttit i din säng och andats, fått krama din mamma (och hela din familj) många många gånger, varit i kyrkan på världens finaste och personligaste begravning och gått sönder ännu lite mer. Men vet du vad Carolina, utan din mamma hade jag nog inte varit speciellt medveten om något för efter 20 stick i både armar och händer från olika personer så kom hon och räddade mig och 3 påsar dropp sattes in. 
 
Allt känns så orättvist och saknaden går inte att beskriva. Min telefon som alltid plingade till förblir nu mest tyst. Men jag tar hand om din barbapapa och ska förändra livet för några barn i Afrika, för din skull, för vår skull. Jag älskar dig, min kloka underbara ängel som fick vingar alldeles förtidigt.
 
Jag vann ju iallafall upp för backen.
Du som aldrig gav upp...
Men jag fortsätter kriga uppför backen för oss båda, jag ska orka den för oss båda.
Älskade vän, om du visste hur stort hål du lämnat i mig, det hålet som någon aldrig kommer kunna ersätta.
Saknaden kan inte bli värre. 
Puss och kram från din Jossan och din barbapapa ♥
 
Jag försöker stå ut i denna saknad, sorg och ilska och önskar jag slapp detta sjukhusrum. 
Va rädda om det ni har, och även dom ni har! Kram!
 

55 kg vs liv

Inlägget igår var väldigt mycket ångest i, då jag egentligen borde hålla mej borta från bloggen. Men samtidigt behöver jag få ur mej det. Så det blev som det blev, hoppas ingen jämnför, nojar osv bara för de få orden jag fick nerskrivet. 
 
Att jag gått upp dessa kilon är mycket pga mediciner, och det suger så otroligt jävla hårt att mediciner som hjälper mej till att må bättre och överleva ångestattacker gör mej stor, så stor att jag inte står ut med mej själv. Egentligen skäms jag och gråter tillsammans med kudden när jag ska sova. Istället går jag på stan och shoppar med bästis, äter gofika med pappa och myser i solen med mamma. 
 
Det är alltså nu jag måste prioritera vad jag vill eller ej. För jag vet att det inte går att väga 55 kg till en 180 cm lång kropp om man ska kunna göra alla dessa saker. För då orkade jag inte shoppa, inte sola och inte fika. Då låg jag som en döing i sängen uppe på IVA med apparater som fick min lever att inte krascha mer än vad den redan hade gjort. Jag prioriterar att kunna fika med pappa, sola med mamma och shoppa med bästis. Därför kan jag inte väga 55 kg igen (även om det gör ont). Kanske inte så mycket som jag gör nu heller. Jag vill träna för att få den kropp jag är nöjd med, träna och äta bra mat (vilket är svårt på avdelning 23 då maten är SKIT). Framför allt så kan man faktiskt inte åka till Tanzania och volontärarbeta i 13 veckor om man har ett BMI på 17. 
 
Förra veckan lämnade jag ifrån mej både glasbitar och rakblad. Lämnade mina tryggheter skulle jag nästan kunna kalla det, mina bästa vänner mot ångesten. Jag vet att jag kan få tag på rakblad, jag kan slänga sönder ett glas och jag kan hitta annat att skada mej på. Men nej, jag vill inte. Det är det, det handlar om nu. Vilja eller icke vilja. Men jag vill inte låta småbarnen nere i Afrika undra. Så jag har nu inte skurit mej på ca 13 dagar. Bara för att jag ska Tanzania. Bara för jag ska få förverkliga vad jag alltid drömt om. 

me, and that's who I am

fyfan för vikt(en)

I december vägde jag 55 kg till mina 180 cm över havet.

Nu, nu vet jag inte. Men jag vet att jag kan inte leva såhär. Jag kan inte va såhär stor. Äcklas över mig själv!!


va nöjd med vad du har, för andra kanske inte har någonting

Sverige är rätt bra på att klaga, eller vi svenskar är rätt bra på att klaga. Jag själv klagar nog allt för ofta, mest över vädret tror jag eller när jag är sjuk, fysiskt sjuk. Men jag har aldrig klagat på att jag mår dåligt psykiskt och på alla jävla diagnoser, aldrig klagat på hur mycket jag suttit på sjukhus, inte klagat på LPT, bara klagat på att vården varit/ är bedrövlig. Jag har mer demonstrerat mot det genom att vara en aningen dum i huvudet och göra en aningen dumma saker. 
 
Men när jag är utomlands nöjer jag mig gott och väl med en liten hydda på stranden, för jag är ju trots allt i paradiset. Inte ens barnen som bor i ett plåtskjul klagar, de bara skrattar sig igenom dagarna med sina syskon eller arbetar för att familjen ska kunna överleva, men ändå har dom det där leendet som värmer hela mig från topp till tå. Dom är så värdefulla för mig även om jag sitter vid en dator på ena sidan av jorden och dom busar på en strand på andra sidan av jorden så betyder de så mycket. För de uppskattar allt så mycket, de rättar sig efter situationen som den är, hur den än är och vänder det hela till nått bra. Att de kan bli så glada över att se en kamera gör hela mig lycklig, när de sen får se bilden så skrattar dom rakt ut. Vilken lycka, från bådas sida! Jag glömmer aldrig tjejen på bilden som klappade om min skadade arm och kramade om mig innan vi åkte ifrån Ngai. Så stort hjärta i en sån liten kropp. ♥
 
Tjejen bodde i ett tält på ön med sin familj som bestod av 5 personer. 
Pojken bodde i plåtskjulet bredvid på bilden, han hade en bror vad jag vet.
Klaga aldrig på det du har- för det finns dom som inget har. 
 

halv

Hur mycket man än syr ihop mig på utsidan är insidan ett enda stort sår som aldrig läker.


man kan inte kalla det vårdavdelning utan bara avdelning

Alltså psyk"vården" är katastrofal. Kanske inte i hela Sverige? Men iallafall här, i Västervik. 
Avdelning 23 är största skämtet någonsin. MEN, min läkare, kontaktperson och några andra små härliga filurer har jag att tacka för all hjälp ändå, för de hjälper- inte stjälper. 
 
Det har flera gånger hänt att jag fått dubbeldos medicin, av samma sköterska. Igår hände det igen och det var fan droppen, för då hade hon helt missat att jag skulle ha medicinen vid 14 och inte vid 16. Så igår tog jag saken i egna händer (har gjort det innan också, bla ringt patientnämnden) så jag satte mig och skrev. Jag skrev ett brev till socialstyrelsen om brister och fel inom vården. Och även till patientnämnden. Även min mamma gjorde slag i saken (ännu en gång) och gick ner till verksamhetschefen och berättade allt ur hennes perspektiv. Jag undrar fortfarande och kommer undra ända till denna människa slutar inom vården hur hon någonsin kunnat få jobb här? Jag kan nämna att det är inte bara medicin hon delat fel utan en hel del andra saker har hon lyckats med också.
 
Men att få ner alla fel, misstag och händelser som kunnat döda mig på papper är svårt, men skriva är något jag faktiskt gillar och fått höra att jag är bra på. Så jag skrev, mina egna åsikter på ett papper. Slickade ihop kuvertet och satte på ett frimärke. Men idag kom min läkare in till mig och gav mig en ny medicinlista (han har ändrat tider och höjt mediciner) då berättade jag kort och gott för honom om gårdagen och då bad han att han skulle få brevet jag skrivit till socialstyrelsen så jag gav det till han, för han skulle ha möte med verksamhetschefen. Han lovade att bjuda på nytt porto, men vad spelar det för roll? 
 
Huvudsaken är ju att lilla jag, jag som patient får göra mig hörd. Att de tar mig på allvar. Och jag tänker inte ge mig, jag tänker kämpa tills jag inte orkar mer. Även om det egentligen är mig själv jag bör lägga energin på. Men vården som den är nu- är inte vård, det är ett rent kaos bara. Jag är envis, jag ger mig aldrig. ALDRIG. 
 
För grejen var den att igår fick jag en såndär ångestattack, då allt svartnar och jag vet varken ut eller in. Kanske berodde det på att jag inte fått min medicin, på att all personal ger mig olika svar på samma fråga eller att min läkare och jag hade haft ett möte. Men jag skar mig iallafall, sådär djupt så det behöver tejpas ihop, men det är ju inget jag kommer på att göra själv. Och ingen personal kollar till än på hela dagen så de gör det ju inte heller. Så jag fick som vanligt be min stackars mamma kommma NUUU och så är det hon som får tejpa ihop mig och plåstra om mig. Göra mig lite mindre trasig. 
 
Det roligaste av allt är att denna sköterska har verkligen respekt för både mig och min mamma, jag kan nog nästan kalla det att hon är rädd. Kanske rädd för hon vet vilka misstag hon gjort och vad konsekvenserna kan bli? Kärringjävel säger jag bara. 
 
Hur upplever ni psykvården? Vad har ni för erfarenheter? Dela med er! Om ni vill :)

intoxen och dess livsfara i väntan på att dö

Har ni någonsin legat på sjukhus? Bara det är ganska speciellt, sterilt, kalt, ensamt, tomt. Ja, det är ju inte som hemma precis. Oskön säng, kanske får du dela rum med någon, du gör en massa undersökningar och går omkring med nålar/ dropp i armarna/ händerna.
 
Men nu kommer skillnaden, har ni någonsin legat på en hjärtintensivavdelning eller en vanlig intensivvårdsavdelning? Det är som att ligga på sjukhus gånger fem ungefär. Det är så himla långt ifrån en hemma miljö du kan komma. Du ligger uppkopplad hela tiden med massa klisterlappar på kroppen och en klämma på fingret och en blodtrycksmanchett runt armen, för en maskin ska ha koll på hjärtats slag, din puls, blodtrycket och syressättningen. Det sitter någon och kollar på dig/ en skärm (där dem ser hur hjärtat slår och allt det andra jag skrev om) hela tiden. Det kommer in folk och kollar till dig hur ofta som helst. Det tas prover ungefär 4-5 gånger om dagen, du ligger med flera tickande droppmaskiner och på ställningen hänger ungefär 4 dropp. Du ligger och spyr i påsar, säkert 10 st på en timma. Sen försvinner du mer och mer, du blir sämre och sämre och tillslut ligger du halvt mellan medvetandet och medvetslösheten. Du hör något långt borta, röster. Men de är inte i din värld och du når inte fram till någon. För du är i en annan värld. En värld jag inte trodde fanns men som jag nu vet finns- världen mellan livet och mellan döden. Där avgörs det om du har kraften till att leva vidare eller om kroppen ger upp och lämnar världen. 
 
Jag har varit med om mycket läskigt tex. magpumpning och tsunamivarningar. Men vad som är läskigast att ha varit med om, det är att vara i ett "vitt fluff", inte vid liv och inte död. Om du inte har upplevt det kommer du aldrig förstå. Om du har upplevt det kommer du förstå känslan av att sväva som en ängel bland massa vitt fluff, dödsångesten, längtan, paniken, rädslan, ensamheten. 
 
Acetylcysteindropp som är motgift mot paracetamol och som skyddar levern. Utan det droppet hade jag inte funnits idag. Men det är inget vidare trevligt dropp, SÅ illa du mår i början, du spyr MYCKET, klåda och allergiska reaktioner så jag inte fått luft har det också gett mig- men det spelar ingenroll. Det har räddat mitt liv 7 gånger om! 

vart?vem?när?hur?

Jag känner mig så vilsen. Världen är så stor och jag känner mig så liten och är en rätt liten prick här i världen också. Det där med att inte känna sig hemma någonstans, inte känna lugnet, behaget och tryggheten. Utan bara känna otrygghet, oro, obehaget och ångesten. Det är inte så jävla kul.
 
Jag vill ha ett hem där jag känner mig hemma, jag vill ha något annat än ett sjukhusrum på 16 kvm. Jag har en lägenhet, en jättefin. Men den är inte jag, den är så mycket oro och så mycket ångest. Hur ska jag kunna bo där utan mitt älskade hjärta? Hur ska jag kunna bo där utan allt svart hår som ligger överallt? Hur ska jag överhuvudtaget kunna hitta ut till världen igen? 
 
Jag är ju bara jag. Jag som tar överdoser så fort jag får chansen, jag som skadar mig när jag får ångest och jag som svälter när jag inte har chans att skada mig på annat sätt. Så vem fan är JAG? Vart hör jag hemma? Hur hittar man tillbaka till världen igen? Världen utan självskador. 
 
Jag är bara ett enda stort frågetecken som inte orkar kämpa just nu. Eller egentligen kämpar jag för varje andetag jag "måste" andas. Men mer än så orkar jag inte. Inte nu.
 

vad är psyk

Jag minns när jag var yngre, kanske ungefär 10 år, innan jag visste vad depressioner, ätstörningar och självskadande var. Då kom jag cyklandes förbi sjukhuset och såg skylten "psyk" och "psykakuten" och tänkte mig då totalt knäppa läskiga människor som var farliga för andra, som var dömda för att dö typ. Även idag tror jag folk som aldrig satt sin fot på en psykavdelning kan tänka eller människor som aldrig mått psykiskt dåligt. Visst det är inget jävla paradis här inne, och vissa är läskiga och knäppa. Men dem är ju sjuka, det är därför de är här. Men de är inte farliga för andra på något sätt (inte på den avd jag är på) utan om dem är fara för någon så är de för dem själva. Precis som min läkare skrev i pappret till förvaltningsrätten "hon är en fara för sig själv och skulle utan tvångsvård inte vara vid liv idag" men det betyder ju inte att jag vill skada någon annan för det, för det är det sista jag vill. 
 
Tyvärr vet jag ju att jag har skadat andra människor psykiskt, de som älskar mig har jag gjort jätteilla. Men det är ju något annat. Något jag kan rätta till genom att inte göra om samma livsfarliga saker igen. 
 
"Självklart" har jag blivit både psykiskt och fysiskt skadad på avdelningen men iochmed att jag har LPT så får dem ta till såna åtgärder som att hålla fast mig, bära in mig på avdelningen, trycka in mig i väggen eller vad som behöves för att jag inte ska skada mig. Just nu är det ett tag sen jag var med om något sånt, men i höstas hände det varje dag, att flera starka gubbar kom och höll fast mig, bar in mig efter att jag rymt, tryckte upp mig mot väggen för att jag inte skulle kunna göra något osv. Då var det liksom vardag för mig. Det gick inte en dag utan att jag fick nya blåmärken på armarna genom dessa händelser, att jag blev fast hållen. 
 
Idag tycker jag det är jättesvårt att va nära folk, kramas osådär. För det värsta jag vet och det som ger mig mest panik är just att bli fasthållen av flera stora starka elaka gubbar. Jag drömmer mardrömmar om att jag blir fasthållen och jag kan vakna i panik för att tro jag ligger fastbunden. Men jag inser ju också att utan dessa fasthållningar osv skulle jag troligen inte leva idag. Men om man inte varit med om det kan man inte förstå hur förnedrande det är, hur maktlös man är och hur kränkt man känner sig. Det enda jag kunde göra emot dem som höll fast mig var att sparka, skrika, bita och rivas men med det kom jag ju ingenstans. 
 
Men idag ser jag psyk på ett helt annat sätt än vad jag gjorde när jag var 10 år och även 17 år. Människor här är mest deprimerade och vissa kommer för "att vila upp sig", det är inte ett dårhus på psyk som många kan tro. Det är precis som vilken avdelning som helst egentligen. Så, man borde inte dömma innan man inte vet vad det är och handlar om. Du måste ha upplevt det själv för att förstå vad psyk innebär och vad det handlar om och hur man blir behandlad här, vem som helst kan börja må dåligt och behöva hjälp här i livet. 
 
Jag har suttit både på barnavdelningen, Avd 51 (BUP) i kalmar, på Anorexibulimicenter och här på avd 23 och på alla ställen har jag hittat mig vänner som hjälpt mig igenom allting och vissa lär jag ha kontakt med hela livet. Man går igenom så mycket tufft tillsammans så man klarar tillslut att gå igenom vad som helst tillsammans. 
 
Jag är inte dum i huvudet bara för jag sitter på psyk, vem som helst kan må dåligt och behöva hjälp så jag vägrar skämas. Men jag är heller inte stolt som vissa kan vara. Utan jag är bara jävligt stolt över min kropp som är vid liv idag ♥
 
 
 

dessa giftiga små saker

Vare gång jag går in i en mataffär och står några millimeter från massa askar med alvedon och panodil vill jag bara ta alla och hälla i mej. Men så vet jag och så minns jag om vad jag varit med om, om att dessa giftiga piller nästan tog livet av mig. Att dessa piller som tros va så ofarliga nästan tog ifrån mig min familj, mina vänner, mitt liv. Då vill jag inte ta de längre. 
 
Istället vill jag riva ner alla från hyllan istället, skrika "hur fan kan ni sälja sånt här?". Jag blir så arg så arg. Hur tusan kan man få sälja såna giftiga piller i en vanlig mataffär, på en bensinmack eller ens receptfritt på apotek? VARFÖR? Jag kommer aldrig accptera det, att det är så lätt att få tag i. Men det är inte många som förstår hur farliga dessa piller är, men paracetamolet som finns i dessa piller slår ut din lever sakta men säkert vid en överdos. Och vid en behandling där man använder en vanlig dosering kan de faktiskt också slå ut din lever. Jag kommer aldrig mer stoppa i mig ett piller med paracetamol i, nu får jag inte det för min lever pallar inte det, men jag skulle inte göra det ändå. Ingenting är värt den smärtan, och den dödsångesten du får vara med om. 
 
Istället vill jag bara skrika till hela världen; ÄT FÖRFAN INTE PANODIL ELLER ALVEDON, släng de i sopporna istället. Ipren eller ibumentin är inte alls lika farliga och förstör inte din lever på det sättet. 
 
Så nu skriker jag till hela världen; SLÄNG ALL JÄVLA PANODIL DU HAR OCH ALL JÄVULSK ALVEDON DU HAR. 
 
En ask eller två, tre askar kan döda dig (på det mest plågsamma sättet som finns, tro mig det har jag både fått vara med om och fått höra från läkare) och det kostar bara runt 100 lappen. SJUKT!

best version of you

true

det stora (största) skämtet; svensk psykvård

Jag vet inte hur mycket personal det är som jobbar på denna avdelning men jag skulle bara kunna kalla ungefär tre av de som jobbar här, är kompetenta till att jobba här. Resten har inte ett skit inom psykvården att göra och inte ens inom vården. Vissa borde inte få jobba med människor för de kan helt enkelt inte handskas med människor. Därför är det läskigt och skrämmande att de får jobba med människor, speciellt med människor som mår dåligt och är nedsatta på ett eller annat sätt. 
 
Jag kommer aldrig sluta kämpa för att förbättra psykvården, hur dåligt jag än mår tänker jag aldrig ge upp hoppet om att jag ska kunna göra det åtminstone något bättre för nästkommande patienter. Andra patienter ska inte behöva vara med om det jag upplevt inom vården, även att jag vet andra som ändå varit det. Men någongång måste det få ett slut. 
 
Jag är trött på att få höra kränkande kommentarer varje dag, trött på att bara förvaras inlåst, trött på att bli behandlad som jag vore dum i huvudet. Trött på att bli behandlad som en icke värdig människa. I dessa fem år som psykiskt sjuk har mina föräldrat fått kämpa för mina rättigheter inom vården och de har aldrig gett upp, inte nu heller, men nu känner jag att nu tänker jag ta tag i det själv också. För jag förstår mer och mer hur otroligt mycket misstag som begåtts på denna avdelning. Och det finns liksom aldrig ett slut, det sker bara fler och fler misstag. 
 
Jag har sen innan kontaktat avdelningschefen, idag kontaktade jag verksamhetschefen. Jag har även kontakt med Aftonbladet, Smålandsnytt och Jönköpingsnytt. Den här gången ska ingen och inget få komma undan. 
 
Men jag måste igen påpeka att det finns änglar inom vården och de är guld, så jag drar inte alla över en kant här. 

att dö för under hundralappen

Jag får så himla många fina kommentarer och mejl av människor jag både känner och inte känner, om bloggen. Tack ♥ Om att jag är så stark som är så öppen om allt, att de inte fattar hur jag klarat mig igenom allt. Men jag känner att jag måste bevisa att det går faktiskt, efter fem år med psykiska ohälsa går det att bli frisk, hur många diagnoser jag än må ha. OM JAG VILL. Det ska jag bevisa för er, att det går att bli fri. Det är därför jag har den här bloggen och skriver så öppet om saker. 
 
Varför skulle jag inte skriva öppet om saker förresten? Jag har väl inget att skämmas över. Jag har inte valt att må dåligt. Det gör ingen. Men hur man sen hanterar sitt sätt att må dåligt på är olika från person till person.
 
Jag vill så gärna så gärna kunna hjälpa människor som har varit med om samma saker som jag, eller som går igenom det nu, jag vill utrota paracetamol från världen och göra varenda människa frisk. Det lär ju aldrig gå, det vet jag också. Men jag kommer kämpa för att visa hur farlig en sån "liten vanlig" tablett som panodil eller alvedon är, jag kommer berätta min historia om hur jag gläntade på döden, jag vill skrämma folk, få folk att fatta! Men jag kommer inte visa min ångest i bloggen. För än idag är jag inte fri men jag är påväg... och jag ska ta med mej mina erfarenheter och förhoppningsvis kunna skydda andra. 
 
Panodil, alvedon och dessa tabletter med paracetamol skulle jag aldrig rekomendera någon att ta, inte ens i vanlig dos. 68:- kostade det för veckor på intensiven medvetslös, att va millimeter från att dö. 68 fjuttiga kronor dödade mig nästan!!!

"bli frisk då"

Anonyma kommentarer, så himla patetiska! Att man inte vågar stå för vad man har att säga, pinsamt. Mer pinsamt blir det ju för dig eftersom jag vet vem du är, jag har ditt ip- nummer. 
 
"Ta tag i ditt liv och bli frisk"
Hur många såna anonyma kommentarer får inte folk som bloggar om sin/ sina psykiska sjukdomar? Men det är precis som att säga till en som har cancer "men ta tag i det nu då så du blir frisk någon gång", och gör man det? Näää, precis.
 
Det kan vara lätt att säga för någon som aldrig varit psykiskt sjuk eller som aldrig haft ångest att det bara är att ta tag i det. Men ärligt, vem fan tror man mår dåligt för "att man har lust med det"? För att sen ta tag i det när man känner för det? Då har man inte mycket kunskap i livet. 
 
Jag har i 5 år kämpat med psykiska sjukdomar och jag skäms inte över det längre, jag har valt att vara öppen om det för i en sån liten stad som jag bor i kommer allt fram ändå och då är det bättre att det kommer fram rätt istället för bara massa snack. De första åren insåg jag knappt att jag var sjuk, sen tog jag tag i det och mådde bra ett tag. Sen föll jag igen och sen har jag haft rejäla svackor och inte vetat hur jag ska stå ut och det är därför jag har gjort som jag gjort med överdoser, självskadande, svält osv. Jag har aldrig fått lära mig de rätta hjälperna och jag har nog heller aldrig fått tillräckligt med hjälp och rätt hjälp. Men i perioder har jag heller inte tagit emot hjälpen, när man mår som sämst så är det svårt att nå fram till den som mår så dåligt. 
 
Så säg ingenting om du inte har kunskap, döm inte om du inte vet nått och lär dig stå för vad du tycker. 

Tidigare inlägg
RSS 2.0