hejdå kili kids

Bilder från igår.
 
Igår gjorde jag min sista dag på Kili Kids, precis som jag skrev i förra inlägget. Blev en bra dag, 4 nya barn fick jag träffa också som hade kommit till barnhemmet. Det gjorde ont i hjärtat att säga hejdå, men ondast gör det att veta att jag vet inte hur de kommer må, hur deras framtid kommer bli osv. Men jag önskar de alla en bra framtid, deras glädje, är min glädje! Underbara små kids, tack för dessa 4 veckor, och för allt de gett mej, det har gjort mej till en annan person och de har lärt mej att uppskatta de lilla i vardagen. Jag kommer sakna er, speciellt mina pärlor Daima och Noella ♥ En underbar tid är slut och nu vänder jag blad och startar om på ett nytt kapitel, imorgon flyttar jag till en liten by utanför Moshi!

dax

Idag borde jag ge mig en klapp på huvudet så det gör jag "klapp klapp", så mycket jag hunnit med idag. Inatt låg jag vaken och kunde inte sova. Och jag känner mej som en utomjording på denna plats. Egentligen har jag ingen lust men nu lyssnar jag inte på det, för imorn börjar resan mot AFRIKA! Igen. Är irriterad över småsaker, vissa större saker och vissa människor. Men är också otrolligt tacksam för tre fina äldre klokare än mig som håller mej i handen när jag staplar framåt, oså har jag ju mina vänner såklart ♥
 
Idag har jag fått massor kramar, hela veckan har jag fått massor kramar! "Hejdå kramar", vilket är det värsta jag egentligen vet. Men samtidigt ser jag min syster på Arlanda gråtandes av lyckotårar och kramar om mig och vinkar till mig när jag går igenom säkerhetskontrollen. Sånt gör mig lycklig- att göra andra lyckliga! Så förhoppningsvis orkar mina få antal kilon av denna hetta i Tanzania och jag kan ha tre bra månader med både safari, volontärjobb och Zanzibar. Men jag har lärt mej att jag tar inget i förväg. Jag bara önskar för jag redan fått fina julklappar! Mer än en månad förtidigt men ändå. 
 
Satsar stort och drar till "pole pole" land, njuter och kämpar för glädjen hos barnen, vilket det inte behövs mycket kämpande för. Jag önskar det blir som det ska den här gången, att allt håller, att jag håller. 
 
Framförallt vi ses i Afrika, landet utan varmt vatten, dusch med en hink över huvudet och söta små barn som tjoar på än! Jag hoppas ni är med mej, om jag nu lyckas hitta internet, sånt vet man aldrig där. Helt plötsligt tar både vattnet och strömmen slut, alltså är internet ganska efterlyst. Säger sådär "vi hörs när vi hörs" om så en vecka eller tre månader. 
 
21.30 från Arlanda mot Addis Abeba är det som gäller imorgon, fredag 22a november. 
Jambo Afrika.
 

le av lycka

Egentligen tvivlade jag aldrig på mig själv den 30 september 03.40 när jag satt på Kilimanjaro Airport, jag visste att jag skulle vara tillbaka redan detta år, 2013. 
Detta var det absolut coolaste jag gjort, Afrika var underbart trots sitt "pole pole life" (slowly life). Människor som ler åt allt, barn som vill leka, man levde helt enkelt sitt liv- underbart att få vara glad för några barn är glada, att få gå på gatorna och le. Det lilla räcker där nere, glädjen har du alltid nära till hands ändå, äkta glädje!
 
Och snart är jag där igen, precis som jag visste. Trots att det värsta som kunde hända hända, hände just där och då så tänker jag inte ge upp min dröm och jag ska leva den fullt ut för oss båda, för dig och mig. Jag ska på safari och hälsa lejonen från dig. Jag vet att du ler åt mig, och mina tokigheter som aldrig tar slut. Utmaning på utmaning. Jag tänker att om man överlever "allvarlig leversvikt och har svävat mellan liv och död" under två veckor på intensiven, då klarar man fan allt för den smärtan är så otroligt obeskrivlig både inuti och utanpå. Just för att inget gör ondare. 
 
Den här gången får Tanzania se upp, jag ska göra mer skillnad än vad jag hann göra sist, jag ska förändra livet för ett par barn, jag ska le av lycka när jag vandrar framåt på Afrikas gator och i livet, le över att det går framåt med swahilin, le över glada barn, le över att jag är i Afrika!!! Mitt speciella underbara favoritställe. Min favorit världsdel. Och nu är det bara 3 dagar kvar... 
 
PS. Gör mig frisk, taaaaack.

onsdag

Alltså förra veckan var ju ungefär så värdelös den kunde bli. Var ju uppe och ute från avdelningen med personal i måndags och åt, gött! När jag i måndags gick och la mig i nån sorts "Zlatan dream" efter fotbollsgalan så bestämde jag mig för att imorgon ska jag dra mig ur sängen, hur pissigt allting än är då. Och det gjorde jag! Jag gjorde mitt eget käk hemma hos mamma och pappa som jag åt, jag fixade papper (och det är en jäkla massa papper inför Tanzania) och senare mötte jag upp min kära Mathilda och checkade vidare på gamla julkalendrar hemma i min lägenhet, just nu kollar vi på "När karusellerna sover". Egentligen en seg dag med regnet smattrandes på rutan men Mathilda har förmågan att göra en grå dag lika bra som en solig härlig sommardag. 
 
Idag tänkte jag också ta tag i livet, så efter en lite för lång sovmorgon gick jag iallafall upp ur sängen, trött som ett as efter nattens dåliga sömn. Liza kom och hämtade upp mig på avdelningen och vi satt och babblade i nästan 3 timmar och åt god lunch. Väldigt perfekt! Resten av dagen har jag svarat på mejl som jag måste skriva på engelska- hatar engelska √ Sen har jag bara fått tiden att gå genom att stirra in i väggen, fått några kloka ord osådär. 
 
Gav upp yatzyspelandet nu ikväll, orkar inte riktigt. Det är mycket annat i huvudet just nu och mest panik får jag av att jag inte får gå ut själv vilket betyder att jag inte kommer någon vart med det jag behöver göra. Läste ett mejl som fick mig rasande nu ikväll också, dumma dumma.... dålig avslutning på dagen.
 
Ungefär så är läget, tjing!

det är soligt utanpå iallafall

 
Somnade vid halv fem imorse, mina nya mediciner gör mig konstig. Så idag har jag huvudvärk och är inte på bästa humör. Men senare ska jag iallafall ut med en personal och äta lunch, det blir bra det. Dessutom skiner solen, äntligen! 

back to best africa, tanzania

Sötnosarna, Florencia till vänster som bodde på barnhemmet och Gillian till höger som bodde i min värdfamilj. Jag saknar Afrika och Tanzania, Moshi och människorna, solen och framför alla söta ungar!!!
 
Och vet ni vad? Jag har gråtit, saknat, varit rädd, tvekat och hatat min kropp för den inte orkar, men nu gjorde jag det. JAG bokade en enkel biljett till Kilimanjaro. Till Hostel hoff för att vara volontär på Kili Kidz Orphanage (barnhem för barn från 3-14 år) i 4 veckor, och det är inte där jag var sist. Sedan ska jag vidare som det ser ut nu o ett par månader borta från Sverige kan det nog bli, allt beror på vad min kropp orkar! Ska bli så spännande och skoj att äntligen få sätta sin fot på afrikanskmark igen, jag älskar Afrika!
 
Ska väl plugga lite Swahili, haha nej inte direkt, räcker med min tröga engelska som behöver övas upp. Tur dom inte är så vidare värst på engelska heller. Asante sana (tack så mycket) på swahili kan jag bjuda er på!

greece

Imorn far jag till Grekland med pappa, egentligen vet jag inte om jag vill. Ska bli skönt att slippa det gråa regniga vädret och allt som har med sjukhus att göra. Det ska bli skönt med sol och värme men samtidigt, näe.
Jag drömmer mardrömmar om att jag är utomlands och folk dör, jag får panik av att blunda och hela jag gör ont av en saknad och tomhet som inte går att beskriva. Så egentligen känns det som allt kvittar, för jag orkar inte bry mig om något.
 
Jag har insett att folk tror det är över, men allt gör mer och mer ont för varje dag som går, saknaden blir värre och värre. Men jag sväljer och sväljer, "det är ju bra nu" som jag fått höra, fan heller vill jag skrika tillbaka och det gör jag när jag orkar. Jag mår inget vidare alls och biter mig i tungan för att hålla ihop. 
 
LPT permission och Grekland väntar, jag ska försöka använda min systemkamera där nere i värmen tänkte jag, första gången på flera månader! Så bilder kanske ni får se några sen. Så idag jag ska packa lite nödvändiga ting och sådär och jag får eventuellt besök också.
 
See you! 
Tänkte försöka gå omkring typ såhär och bli liiite brownie iallafall.
 

jag lever fortfarande men endel av mig har dött

Hallå där du hemska värld!
 
För världen är hemsk. Sverige är hemskt för att vi är så jävla bortskämda och aldrig nöjer oss. Inte konstigt att så många mår dåligt, att sånt här händer, att folk lämnar livet på jorden. Och denna gång var det min närmsta vän som jag träffade dagligen som gjorde det där man aldrig trodde skulle hända. Hon slutade andas den 24 september 2013. 
 
När jag fick det beskedet hade jag varit fyra dagar i mitt älskade Tanzania, Moshi. Där nere skrattade jag åt livet. Skrattade åt att kunna få se ut hur som helst, att få hälla en iskall hink med vatten över sig som dusch, skrattade åt dom älskade två små ungarna som bodde i "min" afrikanska värdfamilj, skrattade åt hur sjukt äckligt bortskämt liv vi lever i Sverige. I Tanzania kunde en ballong glädja en hel dag för ett enda barn, eller ja, dom vuxna tyckte de va lika kul tillochmed. Jag bara log. Tänk att kunna känna sån lycka för något som är så litet. Men livet var inte en dans på rosor där nere och jag upplevde både hemska saker o fick se hemska saker, barnhemmet jag jobbade på var ett helvete, jag ville egentligen bara ta med varenda unge hem... Men istället fick man se på när de blev slagna "för så är det vi gör här" och svälja tårarna. Men att bli överöst av små söta negerbarn gjorde mej varm av lycka och jag hade kunnat skratta tills tårarna rann om jag ville. Men gråta kan man ju inte göra för det är = ledsen för barnen. Men det var underbart och hårt sålänge det varade, underbar stad och underbara volontärer.
 
Men den 24 september när jag får ett sms från din syster och sen ett samtal från min läkare och mamma, då grät jag så floderna skulle översvämmats och jag struntade i att jag sprang på Afrikas vägar gråtandes i 35 graders hetta, jag struntade i allt annat förutom dej. Den 24 september 2013 blev du den finaste ängeln i världen, min bästa, underbara vän, Carolina ♥ 19 år gammal, Syd Afrika och lejonungarna väntade på dej, du hade familj och vänner som älskar dej såå och jag skulle väntat på dej nere på Zanzibars vita stränder... I vår "peppbok" hade du tillochmed börjat räkna ner men så plötsligt tog det stopp. VARFÖR? Frågorna är många och inga svar finns att få. Mer än dom få jag fått.
 
Jag valde iallafall att åka hem, det var ingen hit att sitta i Tanzania i en kultur där de inte bryr sig så mycket om döden, de ber för de döda och sen verkar det vara bra. Riktigt så lätt tog väl inte jag denna händelse så som sagt 10 dagar senare lämnade jag underbara Tanzania, det skulle ju egentligen varit 10 veckor senare... Slaget i magen var hårt och min drömresa förstörd. 
 
Sen jag landade i Sverige har allt slagit ner ännu mer som en bomb och varje dag är ett helvete, att bara komma ur sängen. Fast varför ska man komma ur sängen när man är inlåst med LPT på psyk? Jag har iallafall både varit uttorkad, inte kunnat äta, gråtit mängder, varit galet arg, tänt ljus hos dig, suttit i din säng och andats, fått krama din mamma (och hela din familj) många många gånger, varit i kyrkan på världens finaste och personligaste begravning och gått sönder ännu lite mer. Men vet du vad Carolina, utan din mamma hade jag nog inte varit speciellt medveten om något för efter 20 stick i både armar och händer från olika personer så kom hon och räddade mig och 3 påsar dropp sattes in. 
 
Allt känns så orättvist och saknaden går inte att beskriva. Min telefon som alltid plingade till förblir nu mest tyst. Men jag tar hand om din barbapapa och ska förändra livet för några barn i Afrika, för din skull, för vår skull. Jag älskar dig, min kloka underbara ängel som fick vingar alldeles förtidigt.
 
Jag vann ju iallafall upp för backen.
Du som aldrig gav upp...
Men jag fortsätter kriga uppför backen för oss båda, jag ska orka den för oss båda.
Älskade vän, om du visste hur stort hål du lämnat i mig, det hålet som någon aldrig kommer kunna ersätta.
Saknaden kan inte bli värre. 
Puss och kram från din Jossan och din barbapapa ♥
 
Jag försöker stå ut i denna saknad, sorg och ilska och önskar jag slapp detta sjukhusrum. 
Va rädda om det ni har, och även dom ni har! Kram!
 

jag lever

Hej världen tänkte jag skriva, precis som att hela världen läser denna ödsliga blogg. Men nu kanske jag är tillbaka, iallafall lite. Min data tog ju någon personal sönder i början av sommaren så det är först nu jag tagit tag i allt och skaffat mej en ny macbook, denna gång blev det en macbook air. Super smidig att ha med på resor och den väger verkligen inget! Trots allt saknar jag min gamla hederliga macbook men man vänjer väl sig. Så nu har jag knappt en enda bild på denna data, lite öde så att säga- precis som det varit här på bloggen. 
 
Förövrigt har väl sommaren segat sig fram. Skulle ju åka till Cypern senast jag skrev och där var jag (med familjen). Och sen dess har jag inte haft någon mer LPT permis utan spenderat den mesta av tiden på avd 21, vart ute med personal, vänner och familj. Annars verkligen inget skoj eller speciellt som hänt. Mer än att jag kommit fram till att psykvården är skrämmande. Jag tog min senaste intox i början av sommaren och det är faktiskt ett ganska bra tag sen jag skar mig, är så trött på att skära mig för jag tycker det ser så förjävligt ut. Har väl tyvärr nu kommit in i en liten ond cirkel med mat och motion, men jag försöker. Och jag har varit med om vidriga saker inom psykvården på denna avdelning nu i sommar saker som man inte ens trodde fick hända. Hemskt!
 
Idag har jag haft en bra(!!!) dag! Och det är typ första gången på evigheter. Jag har fikat med pappa, träffat min läkare, sen har jag haft picknick med min allra största favorit, vi hade tre toppen bra och sköna timmar ute i solen med gott att äta och massa att prata om. Den tanten är den allra bästa medicinen för mig! Och det var typ första gången denna sommar jag var ute i solen kändes det som. Kan tala om att jag är väldigt blek. Nu på eftermiddagen har en personal klippt mig, toppen att bli klippt gratis bara sådär! 
 
Kvällen kommer bestå av powerwalk (inget spring här inte då jag äter pencillin) med min bästa träningsvän, Carolina. Efter 10 km i benen brukar det kännas väldigt skönt.
Ha en fin fredagkväll allihop!
 
PS. Jag är alltså fortfarande inlagd på psyk, avd 21 med LPT (tvångsvård). Nu har jag variit inlagd ett år och en halv månad för att vara exakt. Känns totalt värdelöst. Men nu är det bara 7 dagar kvar till en lååååång LPT permission då jag ska göra nått som jag aldrig lär glömma...

ännu mer har hänt

För det första så är min MacBook trasig, och det kan jag "tacka" avdelning 23 för, fyfan för att vara utan dator.

Jag befinner mej fortfarande på 21an och det är jag "glad" för, då jag får så mycket mer hjälp här och har hittat mej annan personal som hjälper mej så otroligt mycket eftersom min favorit på 23an ändå "försvunnit". Jag är sååå glad för att jag hittat nya favoriter, och inte bara en!

Jag har (eller ska nog säga hade) börjat få gå ut själv men det var och är verkligen inget jag klarade av. Om inte jag hade ringt min läkare igår hade jag inte varit levande nu, för jag stog med två paket Alvedon i handen och det hade inte min lever pallat. Så nu får jag bara gå ut med personal och familj. Jag är sååå glad för all hjälp jag får, tack vänner, familj och personal!

Men vet ni imorn? DÅ ÅKER JAG TILL CYPERN FÖR FEMTE ÅRET IRAD!!! Denna gången med familjen dock. Först ska jag hinna med ECT innan bilen går mot Malmö och Sturup. Cypern blir "bara" en permission i 8 dagar sen är jag tillbaka på 21an igen och fortsätter med min ECT och då ska jag även börja med nya mediciner.

Idag ska jag hem med en personal och städa i min lya och även packa ihop saker.
Hörs kanske från värmen, annars hörs vi från svenska "värmen". Puss & kram


 


mycket har hänt

Ja, sen jag skrev sist är det mycket som har hänt. 
Det har blivit sommmar. Jag har hunnit "byta" (rymma) så jag hamnade på avdelning 21 istället, i bälte. Och där är jag nu kvar. Inte så vidare värst lyckat. Min favorit personal har hunnit gå i pension så jag har hunnit sakna henne en hel del. Jag har besökt akuten ett flertal gånger för att bli ihop sydd. Jag har hunnit umgås med flera vänner. Och så vidare och så vidare. 
 
Nu är det precis 3 månader kvar tills jag är i Tanzania och jobbar på barnhem, jag längtar!
Men mitt LPT som går ut den 25 juni har också blivit förlängt, inte så skoj men jag har lärt mig leva med det.
Jag kommer fortsätta med min ECT behandling på måndag och lite till framåt och förhoppningsvis hjälper den mig tillräckligt.
 
Alldeles nyss prata jag med min allra bästa tant vän i telefon och vi önskade varann glá midsommar! Tänk att hon kan få mig så glad så glad :)

en bättre fredag

Igår, vet ni vad? Jag hade en BRA dag!!! Jag menar hur ofta har jag bra dagar nu förtiden? Ångest finns självklart med mig hela tiden och på kvällen förföljer den mig ännu värre. Men det gick att stå ut när man tänker på den fina dagen man hade haft. 
 
Jag solade och åt glass med bästis, sen tog vi en kort promenad innan jag var tvungen att vara tillbaka till avdelningen för att gå till medicin och ta olika sorters prover och tester. Blodprover lyckas ingen med så de ska försöka idag igen, VARFÖR är min kärl så sönderstuckna? Blir tokig, tur att jag är van och inte tycker det är så vidare värst läskigt längre. Har ju varit med om värre saker...
Sen kom två fina flickor upp med fika och gjorde mej glad, vi pratade och fikade sen var jag nöjd och belåten. Tack för fikat och sällskapet tjejer! 
 
För vet ni? När man legat inlagd på sjukhus i 8 månader, då är det många som ger upp tillslut. Men det är dom som inte gör det som jag skulle vilja ge allting och lite till, till. Ni är så fina och betydelsefulla ♥
Om det inte vore för er så hade jag troligen inte överlevt veckorna på intensiven för då hade jag aldrig behövt kämpa för att få se er igen, men det va precis vad jag fick göra vilket gjorde att ja, jag klarade det ju faktiskt. Min lever är känslig, jag är känslig men det spelar ingenroll när jag överlevde. 
 
I torsdags hade jag ett möte som jag fasat för såååå länge sååå länge. Jag HATAR möten, verkligen hatar. Ingen trodde jag skulle vara med men efter att ha fått slänga stolen i väggen så gick jag in på mötet, lyssnade på vad som sas och försökte förklara lite. Efterråt fick jag höra duktig jag var som var med. Kanske kan jag också vänja mej med möten någon gång.. Men vem tycker det inte är jobbigt med tre ansikten som stirrar på än och frågar hur man mår? Vi kom fram till en sak men det berättar jag imorgon eller något. Sen fick jag även ett besked som slog knut i min mage. "Hon finns, hon finns, hon finns", det skadar ju inte att tänka så iallafall. 

infektion & volontärresa

Ungefär såhär känner jag just nu.
 
Jag har gått och fått en infektion i ett av mina sår vilket gör att jag också fått feber vilket inte är sådär jätte härligt. Jag har frossa varvat med svettningar hela tiden men jag äter pencillin nu så jag hoppas snart på att må bättre. Förövrigt är jag nyklippt (eller det var väl en vecka sen) och på avdelningen har det varit skit rörigt. Så jag fick sova hos bästis en natt, väldigt spontant men åh, så skönt!! I veckan väntas typ ingenting, lite besök och sådär men annars lugnt hoppas jag.
 
Igår fick jag bekräftelse på att från och med den 20 september har jag en plats på ett barnhem i Moshi i 10 veckor framåt. Jag är alltså inte tillbaka i Sverige försen i slutet av december (tar en sväng till Zanzibar också) och jag läääängtar såhääääär mycket! En dröm som går i uppfyllelse helt klart ♥

sunset in västervik

      ph by me with iphonen
 
Kvällspromenad med pappa och vovvisarna igår. Efter en dag då jag bara inte orkade med livet mer. 
Snart ska jag träffa bästis och komma bort lite från sjukhuset för ett par timmar. Skönt, bra, skoj osv. ♥

härom dagen; ballerina premiär

 
Nu är det verkligen vår! Soligt och varmt, så häromdagen blev det ballerina premiär! Det värsta är bara att jag lyckats gått och blivit mer och mer allergisk mot pollen för varje år som går och iår är det inte alls roligt. Och så sitter jag ju instängd, precis som varje vår. Bara för att höst och vinter får mej att må så jävla dåligt. Snälla Sverige, ta bort hösten och vintern och låt det vara sommar och sol året runt! 
 
Idag ska jag ut och sola med en personal, träffa vänner eller en vän och stå ut i ångesten. Tjohoo...

thomas sabo


ph by me

Den här fin fina presenten fick jag av min syster när jag fyllde 20 år, då vi var i Thailand. 
Thomas Sabo jordglob som jag velat ha hur länge som helst och den kan inte passa mej mer än vad den gör.
Har jordgloben och ett flygplan runt halsen, så mycket Jossan!!
Tror väl den kostar sådär runt 500 lappen.
 

vitsippor

Idag vaknade jag med en bukett vitsippor ståendes på sängbordet. Så himla gulligt och det är sånt där som kan få mej lite extra glad, lite extra kraft att orka kämpa. Avsändaren är hemlig, men jag vet allt vem det är och hon är bra go. Och vitsippor för mej betyder min favoritårstid, VÅR!
 

smoothie & VR

En bättre söndag (lördag).

Var hemma hos mamma & pappa och tog det lite lugnt med en Veckorevyn och en Smoothie. Ikväll ska jag ut på en lång pw med bästis (standard). Men alltid lika bra!!

 

my room

Här har jag levt i exakt 7 månader och en dag, idag. 

För det är såhär det ser ut. Det är här jag sover, äter, gråter, skrattar, sparkar, skriker, slår, har ångest. Fyra vita väggar har jag dagligen runt mig, den ena väggen är ju iallafall fin. För se, så många omtänksamma kort, choklader, mjukisdjur och blommor jag fått. Utan det och er, ni som kommer hit, så skulle jag inte vara levande idag och efter alla dessa månader på sjukhus. Vänner betyder så mycket även om man inte alltid orka visa det när man mår skit. Men hur dåligt man än mår så är det alltid familj & vänner som håller mej vid liv. Att lämna dom skulle ju vara som att lämna en massa fina människor med hjärtan av guld. 
 
Det är speciellt att leva på sjukhus.
 
 

mac snow leopard

 
Hela natten satt jag och försökte få iordning på min dator och installerade ett nyare version av systemet på datan. Mac OS X Snow Leopard blev det. Vad har ni för datorer? Mac eller PC? 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0