Söndag, måndag, tisdag- ETT RENT HELVETE. Som jag skrev är jag ihopsydd utanpå, men abslout inte innuti. Det är inte så jävla kul att ligga och skaka av ångest, sitta i ett blodbad på toagolvet, ligga på akuten och få lokalbedövning för att sen bli ihopsydd med nål och tråd, det är hemskt när folk drar i än, sliter i än och håller fast än, det är så hemskt så jag darrar och vrålar rakt ut. Tre såna dagar har jag haft nu, då ALLT blivit så fel. Det är då jag verkligen önskar och gör allt för att få försvinna ifrån livet. För man orkar inte, man orkar inte ett helvete dag in och dag ut.
Men jag har fina personer att tacka, som gör att jag orkar. Mamma, sjuksköterska, skötare, bästis och resten som jag vet tror på mig. Man kan inte bara lämna så fina människor bakom sig. Hur förjävligt man än mår så lämnar man inte över helvetet till dom. Dom ska inte behöva leva med tomheten efter mig. Även om jag inte tror det blir särskilt tomt för dom, men nånstans vet jag att det blir det.
I måndags fick jag än en gång vak, jag vet inte hur många gånger och månader jag haft det under detta halvår inlåst. Det är så jävulskt jobbigt så man förstår inte försen man själv varit med om det. Någon som glor på än när man sover, inte gå på toa med stängd dörr, ha med dej nån i duschen and so on... Det säger ju sitt liksom. Men jag har överlevt, även denna gång. Och i måndags sa också min läkare att "jag vet inte om jag kan släppa iväg dej på din resa, din hälsa går före", då blev jag mållös, tom, förtvivlad, arg, ledsen men samtidigt brydde jag mig inte. För jag har faktiskt inte tänkt på det en enda gång under den här veckan att på fredag ligger jag på stranden på andra sidan jordklotet i 40 graders värme i mitt favoritland. Men nu kommer jag komma dit, tack vare alla personer som hjälper mig så mycket. 2 dagar kvar.... Som jag KÄMPAT inför detta, blod, svett och tårar minst sagt. Min första permission, LPT permisson.
Att jag inte får sola min ena arm känns som en ganska fjuttig liten sak mot allt jag varit med om, men samtidigt? Ska jag se ut som en fläckig ko? Problem problem... Men ett ganska litet problem egentligen. Och så lär jag få ta bort mina stygn själv, ska bli spännande att få leka sjuksköterska. Men jag hoppas så innerligt att jag slipper besöka sjukhus i Thailand, hoppas alla infektioner håller sig borta ifrån mig och min lilla arm i den fukt och hetta som råder där nere.
Nu återstår "bara" massor saker att fixa, vilket ger mig lite panik. Kolla en lägenhet, träffa tre olika personer för att kramas hejdå, bli firad av familj + farmor och sen packa ner all packning i en ryggsäck på 50 liter. Good luck... Men har jag klarat allt annat, vad är det då för problem att packa en ryggsäck? INGENTING. Världslig sak som Karlsson hade sagt. Tack och hej sverige, adios amigos! ♥