Egentligen tvivlade jag aldrig på mig själv den 30 september 03.40 när jag satt på Kilimanjaro Airport, jag visste att jag skulle vara tillbaka redan detta år, 2013. 

Detta var det absolut coolaste jag gjort, Afrika var underbart trots sitt "pole pole life" (slowly life). Människor som ler åt allt, barn som vill leka, man levde helt enkelt sitt liv- underbart att få vara glad för några barn är glada, att få gå på gatorna och le. Det lilla räcker där nere, glädjen har du alltid nära till hands ändå, äkta glädje!

 

Och snart är jag där igen, precis som jag visste. Trots att det värsta som kunde hända hända, hände just där och då så tänker jag inte ge upp min dröm och jag ska leva den fullt ut för oss båda, för dig och mig. Jag ska på safari och hälsa lejonen från dig. Jag vet att du ler åt mig, och mina tokigheter som aldrig tar slut. Utmaning på utmaning. Jag tänker att om man överlever "allvarlig leversvikt och har svävat mellan liv och död" under två veckor på intensiven, då klarar man fan allt för den smärtan är så otroligt obeskrivlig både inuti och utanpå. Just för att inget gör ondare. 

 

Den här gången får Tanzania se upp, jag ska göra mer skillnad än vad jag hann göra sist, jag ska förändra livet för ett par barn, jag ska le av lycka när jag vandrar framåt på Afrikas gator och i livet, le över att det går framåt med swahilin, le över glada barn, le över att jag är i Afrika!!! Mitt speciella underbara favoritställe. Min favorit världsdel. Och nu är det bara 3 dagar kvar...