Jag minns när jag var yngre, kanske ungefär 10 år, innan jag visste vad depressioner, ätstörningar och självskadande var. Då kom jag cyklandes förbi sjukhuset och såg skylten "psyk" och "psykakuten" och tänkte mig då totalt knäppa läskiga människor som var farliga för andra, som var dömda för att dö typ. Även idag tror jag folk som aldrig satt sin fot på en psykavdelning kan tänka eller människor som aldrig mått psykiskt dåligt. Visst det är inget jävla paradis här inne, och vissa är läskiga och knäppa. Men dem är ju sjuka, det är därför de är här. Men de är inte farliga för andra på något sätt (inte på den avd jag är på) utan om dem är fara för någon så är de för dem själva. Precis som min läkare skrev i pappret till förvaltningsrätten "hon är en fara för sig själv och skulle utan tvångsvård inte vara vid liv idag" men det betyder ju inte att jag vill skada någon annan för det, för det är det sista jag vill. 

 

Tyvärr vet jag ju att jag har skadat andra människor psykiskt, de som älskar mig har jag gjort jätteilla. Men det är ju något annat. Något jag kan rätta till genom att inte göra om samma livsfarliga saker igen. 

 

"Självklart" har jag blivit både psykiskt och fysiskt skadad på avdelningen men iochmed att jag har LPT så får dem ta till såna åtgärder som att hålla fast mig, bära in mig på avdelningen, trycka in mig i väggen eller vad som behöves för att jag inte ska skada mig. Just nu är det ett tag sen jag var med om något sånt, men i höstas hände det varje dag, att flera starka gubbar kom och höll fast mig, bar in mig efter att jag rymt, tryckte upp mig mot väggen för att jag inte skulle kunna göra något osv. Då var det liksom vardag för mig. Det gick inte en dag utan att jag fick nya blåmärken på armarna genom dessa händelser, att jag blev fast hållen. 

 

Idag tycker jag det är jättesvårt att va nära folk, kramas osådär. För det värsta jag vet och det som ger mig mest panik är just att bli fasthållen av flera stora starka elaka gubbar. Jag drömmer mardrömmar om att jag blir fasthållen och jag kan vakna i panik för att tro jag ligger fastbunden. Men jag inser ju också att utan dessa fasthållningar osv skulle jag troligen inte leva idag. Men om man inte varit med om det kan man inte förstå hur förnedrande det är, hur maktlös man är och hur kränkt man känner sig. Det enda jag kunde göra emot dem som höll fast mig var att sparka, skrika, bita och rivas men med det kom jag ju ingenstans. 

 

Men idag ser jag psyk på ett helt annat sätt än vad jag gjorde när jag var 10 år och även 17 år. Människor här är mest deprimerade och vissa kommer för "att vila upp sig", det är inte ett dårhus på psyk som många kan tro. Det är precis som vilken avdelning som helst egentligen. Så, man borde inte dömma innan man inte vet vad det är och handlar om. Du måste ha upplevt det själv för att förstå vad psyk innebär och vad det handlar om och hur man blir behandlad här, vem som helst kan börja må dåligt och behöva hjälp här i livet. 

 

Jag har suttit både på barnavdelningen, Avd 51 (BUP) i kalmar, på Anorexibulimicenter och här på avd 23 och på alla ställen har jag hittat mig vänner som hjälpt mig igenom allting och vissa lär jag ha kontakt med hela livet. Man går igenom så mycket tufft tillsammans så man klarar tillslut att gå igenom vad som helst tillsammans. 

Jag är inte dum i huvudet bara för jag sitter på psyk, vem som helst kan må dåligt och behöva hjälp så jag vägrar skämas. Men jag är heller inte stolt som vissa kan vara. Utan jag är bara jävligt stolt över min kropp som är vid liv idag ♥