Jag befinner mig ännu i Afrika och är inne på min sjunde vecka här. Varför jag inte uppdaterat beror på brist på internet då jag bor i en liten afrikansk by just nu och så har jag självklart dragit på mig malaria vilket innebär att det blivit väldigt mycket sjukhus för min del och dagarna går åt till att ligga i sängen och sova. Jag har alltså provat på livet på sjukhus i Tanzania nu också, med dropp och hela köret men jag är så trött på allt nu, långdragen skit sjukdom helt enkelt och jag tål inte malaria medicinen heller vilket inte gör något lättare. Därför är det tyst här då jag mest sällskapar sängen om dagarna.

 

Imorgon åker mamma och pappa ner till Afrika så på lördag flyger jag till Zanzibar och möter upp de där! Det ska bli konstigt att lämna Moshi efter dessa 7 veckor här och i en helt annan kultur, lämna barnen och allt efter mig. Det kommer bli tomt och konstigt men jag känner mig så himla klar här och nöjd med vad jag har gjort, jag har för första gången på flera år fått känna mig behövd och uppskattad! Och nu är även min hembiljett bokad, till Arlanda och Sverige och det känns bra. Jag längtar hem, speciellt efter friheten hemma och att få ta en promenad SJÄLV, och att få slänga mig i MIN egna stora breda svala säng. Den 19e januari landar jag i ett grått och kallt Sverige igen och då ska jag krama om dom som jag har saknat så mycket!

 

Jag tror det kommer fortsätta bli ganska tyst från mig här tills jag är i Sverige igen, internet är så pass dåligt så några bilder går inte att ladda upp och på Zanzibar vet jag inte ens om jag har tillgång till något internet. Men jag ska njuta i paradiset och uppfylla min dröm om att få sätta fötterna på denna paradisö, Zanzibar! Önskar mest av allt malarian kunde ge med sig så jag får njuta av mina sista veckor på Zanzibar. Hoppas ni mår bra ♥

Det är ganska otroligt hur fort tiden gått, jag har redan varit i Afrika i 21 dagar och fått uppleva så mycket saker jag aldrig trodde jag skulle få uppleva i mitt liv. Afrika är såå coolt, speciellt och annorlunda så orden till att beskriva det finns inte. Vissa dagar är hårda och hemlängtan finns med än, längtan efter alla fina där hemma. Men många dagar upplever man så mycket så någon längtan hem finns inte, man är bara så otroligt tacksam över allt man får se och uppleva. 

Som denna helg, det kommer bli något alldeles extra, något jag inte lär kunna göra om i första taget, något absolut inte alla lär få göra i sina liv. Jag (och några av mina hostel vänner) ska på safari och det ska bli sååå coolt. Hoppas jag, hoppas alla unika djur där ute vill visa sej. Drömmer om att få se framför allt lejon och giraffer! Kameran lär vara med mej och foton lär tas i mängder om jag känner mej själv rätt. Har sett fram emot safarin ända sen den bokades! Nu är det dax, eller imorn 06.00.

 

När jag åkte hit hade jag bestämt mig för att inte bestiga Kilimanjaro, nu längre är jag inte så säker för nu är det något jag så gärna vill göra! Drömmer om att kunna säga att jag har faktiskt bestigit Kilimanjaro... Jag tänker kolla närmare på saken för jag lär inte vara tillbaka i Tanzania på ett tag om jag får gissa, chanser som denna dyker inte upp varje dag. Sen har jag även några små utflykter kvar jag vill göra, såsom att åka till Hot springs.. men jag åker ju vidare nästa vecka, till ett nytt ställe, med nya volontärer som säkert är sugna på att uppleva lika mycket som jag vill. Nästa vecka åker jag tillbaka till där jag var i september, nytt boende men samma barnhem! Det ska bli spännande och ögonen öppnas för nya saker varje dag här. Längtar efter Zanzibar gör jag också... Är så otroligt att jag får uppleva detta, få leva i Afrika för några månader! Önskar jag kunde visa er alla på riktigt, för ingenting går att få ut på ett par fjuttiga ord. HAKUNA MATATA!

 Pics from today at Kili Kids.

Idag var jag så pass pigg så jag orkade ta mig till barnhemmet igen (med taxi dock) och barnen var glada och pigga som alltid! De älskar att måla och vara med på kort, framför allt se på kortet efteråt. Sötnosarna! Idag har det regnat och regnat under dagen vilket betyder att det varit lite "kallt" så har fått gosa med barnen och värma de lite extra. Precis lika mycket som de värmer mej med all kärlek och alla dessa kramar!

Jag är sjuk och har varit ett tag, därför det är tyst här. Finns liksom inte så mycket att skriva när man ligger i en säng o försöker få i sig tillräckligt med vatten och vätskeersättning. Återkommer när jag är piggare och kan ta mig till barnhemmet igen, eller utanför dörren. 

Förresten håller vi på att hjälpa en familj som jobbar med barnhemmet, deras hus har brunnit ner och de har inga grejer kvar. Vi har som mål att samla in så mycket pengar det går o sen köpa saker till de, killarna på vårt projekt ska även hjälpa till med att bygga upp saker. Vårt första mål är att köpa sängar åt dem, just nu sover de på kuddar på golvet. Så om ni vill göra några glada till jul får ni gärna klicka in på vår hemsida och donera en slant! Skulle göra oss jätteglada men framför allt familjen glada.

Jag mår inte särskilt bra, har varit förkyld i tre dagarna nu o det börjar bli jobbigt nu även fast jag klarat av projektet dagarna innan. Men idag tog det stopp så skippade barnhemmet för att slippa nysa, hosta och snora på barnen. Gick in till stan med två tjejer för att äta lunch på bästa Kili Coffee, godaste! Samtidigt vräkte inte regnet ner utan det forsade ner som en flod, sjukt. Jag köpte mig en klänning i afrikansk stil också, ca 80 svenska kronor... DÅ vet man att man är i Afrika helt enkelt.

 

• Man är så smutig om fötter och ben så man jag rita ett hjärta i smutsen.
• Man vet att man är i Afrika när regnet öser ner och stora floder (skojar inte) forsar ner för gatan.
• Man vet att man är i Afrika när man får säga "Jambo" eller "Mambo" till varenda person ungefär.
• Man vet att man är i Afrika när man kan få vänta på att dalan dalan ska köra iväg när den är proppad.
• Man vet att man är i Afrika när varje unge ler och är jätte glada! OSV.

Afrika är speciellt och går inte att beskriva med ord. Men jag gillar det. 

 

Igår på barnhemmet blåste vi lite såpbubblor jag hade med mig till dem. Såhär glad var söta Noella! :)

Egentligen undrar jag om jag nånsin kommer sluta förvåna mig själv. Den 22a november kl 12 låg jag inlagd med LPT på Västerviks sjukhus, jag hade bara några veckor innan tagit en överdos så jag låg på intensiven ännu en gång, jag hade varit på begravning en månad innan, jag fick dropp för att överleva svälten, jag hade vak, jag sparade tabletter and so on. Senare den 22a november, kl 18 satt jag på Arlanda utan LPT, själv, påväg mot min livsresa, jag var utskriven för första gången på 14 månader!!!! It was crazy. Jag har varit på många resor under mina 1 år och två månader på sjukhus men jag har aldrig blivit utskriven utan alltid åkt iväg med LPT permission. Fucking crazy!!! Avslutade tiden på avd 21 med att tacka för mig med skrika, sparka och gråta lite sen gick jag iväg, friii. 

Hur länge jag än stannar här (men minst en månad blir det ju) är jag så fucking stolt över mig själv!!! 2012 var mitt värst år nånsin o 2013 kom att bli värre, allt blev värre o värre. Hösten 2013 var lika hemsk som hösten 2012 men allt kom att bli ännu värre än då. Även om jag inte kunnat äta på veckor, tagit överdoser och varit så ledsen så jag inte vetat vart jag ska ta vägen så lever jag idag och det måste det vara någon meningen med. Och precis som du skrev till mig i våran bok ”lever man ska och kan man ändå göra någon nytta”.

 

Kommer aldrig göra mer nytta än vad jag gör nu, aldrig nånsin. Kommer aldrig göra nått häftigare än allt detta jag upplever nu. Kommer aldrig krama så mycket barn varje dag, barn som behöver dessa kramar mer än vad någon annan gör. Hålla så många i handen varje dag, busa och försöka klura ut swahili ord.

 

Det bästa är att jag denna gång tagit tag i o fixat allt själv. Men tacktacktack mig själv för jag fick chansen igen. Ni kommer aldrig förstå vad jag än skriver, om du inte varit med om det själv. Detta lär bli en resa jag aldrig nånsin kommer glömma, min mest känslofyllda resa. 

 

Och på köpet; jag är utskriven efter 14 månader på sjukhus. Vem tar sig direkt från sjukhussängen till Tanzania och Afrika? Inte så många tror jag. Men, "lever man kan man lika gärna göra nytta".

 

Tänk vad tiden går ändå, jag har redan varit här i två veckor och har två veckor kvar på Hostel Hoff. Det känns bra ändå, jag har redan varit med om så mycket jag aldrig trodde jag skulle få uppleva här i livet och varje dag man sätter sin fot utanför dörren händer något nytt, något speciellt som man bär med sig resten av livet, det kan vara både positiva o negativa saker! Som idag kom ca tio barn rusandes mot mig och två andra volontärer i skoluniformer och skulle hålla i handen hela vägen till barnhemmet, vilket är 45 minuter så där gick vi någonstans på afrikanska landsbygden med varsin söt unge i varje hand. Sen har det varit fullt upp hela dagen med 25 barn att roa, men de går ganska lätt men blir lite segt i slutet. Idag somnade gulligaste ungen, Neima, i mitt knä på min mage, hon är så söt ♥ 

 

Efter projektet var jag som vanligt helt slut, det tar på krafterna att busa hela dagarna i denna värme o försöka förstå sig på barnen, man vill ju göra allt så bra de går för de. Men det räcker att visa sig för att man ska få världens största kram! Idag har jag också sett ett barn bli slagen av vad jag antar var hans mamma, hon slog med en pinne o han skrek, sånt är hemskt att få uppleva. Minns första gången jag såg det, det var värst, nu gör de ont i hjärtat men jag vet att det är så det funkar här, fast jag egentligen bara vill springa fram och slita ungen ifrån mamman. 

 

Avslutade dagen med Swahili lektion!!! Alltså det ni, lär ni nånsin gå på en sån i era liv? Inte för att jag var duktig men bara känslan. Sen en god middag. Nu är klockan snart halv nio här och jag är trött och sjuk, men jag orkar inte ligga inne o sällskapa febern, istället försöker jag skjuta undan den o njuta av barnen o allt annat Afrika bjuder mig på! 

 

Hoppas allt är bra i Sverige. Jag saknar er, mina fina vänner o min fina familj! Egentligen önskar jag varenda än av er kunde komma hit och få uppleva endel av det iallafall, för denna resa kommer aldrig gå att beskriva eller förklara med ord, det måste upplevas här, i Tanzania. Och tack för fina kommentarer!

Den här dagen skulle inte varit såhär, livet ska inte vara såhär. Men nu är det så och jag måste lära mig acceptera det, sakna kommer jag alltid göra, men verkligheten måste tvingas in i mitt huvud hur ogärna jag än vill. 

 

Innan jag åkte fick jag se din flygbiljett till Zanzibar till flyget som gick den 3e december från Syd Afrika, jag skulle åkt dit igår och väntat på dej för jag skulle varit klar med mitt projekt då och idag skulle vi alltså sett efter 2,5 månader ifrån varann. Vi skulle fått krama om varann på Zanzibar's vita stränder med det turkoska vattnet i bakgrunden, vi skulle haft perfekta veckor framför oss. 

 

Istället är verkligheten så att 2,5 månader ifrån varann kommer fortsätta bli till flera månader, flera år. Jag kommer aldrig mer få se dej, skratta med dej, gråta med dej, flamsa omkring med dej, dricka vin med dej, gå promenader, springa uppför backar och förlora eller vinna, jag kommer aldrig mer bara få vara mig själv. Du fattas i hela mig och jag är en halv Josefine som inte ens går att lappa ihop med silvertejp hur mycket alla än försöker. För det finns ingen som kan ersätta dej. 

 

Så istället för att stå på den där stranden och vänta på dej i solen och skratta när du kommer så myser jag in mej i din favorit skjorta och andas in din lukt och försöker hitta lite styrka, i ett regnigt Tanzania. Det positiva är nog att solen kommer fram senare, fast egentligen vet jag inte om det är positivt för det är varmt nog ändå. Fast bara 30 grader. Men jag fortsätta sakna, vara tom, ledsen och ha tusen frågor medans jag hör alla andra prata om Zanzibar som världens finaste ställe.