Söndag, måndag, tisdag- ETT RENT HELVETE. Som jag skrev är jag ihopsydd utanpå, men abslout inte innuti. Det är inte så jävla kul att ligga och skaka av ångest, sitta i ett blodbad på toagolvet, ligga på akuten och få lokalbedövning för att sen bli ihopsydd med nål och tråd, det är hemskt när folk drar i än, sliter i än och håller fast än, det är så hemskt så jag darrar och vrålar rakt ut. Tre såna dagar har jag haft nu, då ALLT blivit så fel. Det är då jag verkligen önskar och gör allt för att få försvinna ifrån livet. För man orkar inte, man orkar inte ett helvete dag in och dag ut.

 

Men jag har fina personer att tacka, som gör att jag orkar. Mamma, sjuksköterska, skötare, bästis och resten som jag vet tror på mig. Man kan inte bara lämna så fina människor bakom sig. Hur förjävligt man än mår så lämnar man inte över helvetet till dom. Dom ska inte behöva leva med tomheten efter mig. Även om jag inte tror det blir särskilt tomt för dom, men nånstans vet jag att det blir det. 

 

I måndags fick jag än en gång vak, jag vet inte hur många gånger och månader jag haft det under detta halvår inlåst. Det är så jävulskt jobbigt så man förstår inte försen man själv varit med om det. Någon som glor på än när man sover, inte gå på toa med stängd dörr, ha med dej nån i duschen and so on... Det säger ju sitt liksom. Men jag har överlevt, även denna gång. Och i måndags sa också min läkare att "jag vet inte om jag kan släppa iväg dej på din resa, din hälsa går före", då blev jag mållös, tom, förtvivlad, arg, ledsen men samtidigt brydde jag mig inte. För jag har faktiskt inte tänkt på det en enda gång under den här veckan att på fredag ligger jag på stranden på andra sidan jordklotet i 40 graders värme i mitt favoritland. Men nu kommer jag komma dit, tack vare alla personer som hjälper mig så mycket. 2 dagar kvar.... Som jag KÄMPAT inför detta, blod, svett och tårar minst sagt. Min första permission, LPT permisson. 

 

Att jag inte får sola min ena arm känns som en ganska fjuttig liten sak mot allt jag varit med om, men samtidigt? Ska jag se ut som en fläckig ko? Problem problem... Men ett ganska litet problem egentligen. Och så lär jag få ta bort mina stygn själv, ska bli spännande att få leka sjuksköterska. Men jag hoppas så innerligt att jag slipper besöka sjukhus i Thailand, hoppas alla infektioner håller sig borta ifrån mig och min lilla arm i den fukt och hetta som råder där nere. 

 

Nu återstår "bara" massor saker att fixa, vilket ger mig lite panik. Kolla en lägenhet, träffa tre olika personer för att kramas hejdå, bli firad av familj + farmor och sen packa ner all packning i en ryggsäck på 50 liter. Good luck... Men har jag klarat allt annat, vad är det då för problem att packa en ryggsäck? INGENTING. Världslig sak som Karlsson hade sagt. Tack och hej sverige, adios amigos! ♥

Veckan har varit jobbig och ganska turbolent. Onsdagskvällen fick jag spendera på akuten, det var jobbiga minnen. Och jag känner att veckan som kommer, kommer bli minst sagt lika jävla jobbig, iallafall till att börja med för då är det massa möten, vilket jag verkligen HATAR. Jag hoppas hoppas hoppas jag kommer slippa all ångest när jag ligger på stranden i slutet av veckan. Att jag kan få njuta, fota, äta gott, upptäcka, se massa saker, snorkla, träffa trevliga människor, shoppa och bara få LEVA lite. 

 

Innnan jag far iväg till Asien ska jag firas på hemmaplan x2, packa, ha möten och träffa några saknade människor. Återkommer säkert, annars vet ni vart jag är... På någon paradisö och lever livet! 

 

 

Hellu friends!

 

Förlåt för tystnaden. Fast nä, jag ska inte säga förlåt för det här är min blogg, jag bloggar när jag orkar, vill och har något vettigt att komma med. Och grejen är väl att jag inte haft något vettigt att komma med och har ännu inte. 

Men jag vill tacka för alla kommentarer ang. mitt förra inlägg och era upplevelser av psykvården. Man är ju inte ensam iallafall, sorligt egentligen för hur fan kan det få vara såhär? Även om jag så ska dö av det så tänker jag strida för vården, ända tills jag egentligen inte orkar mer. Jag är envis och jag ger mig aldrig, det är därför jag är levande idag efter alla allvarliga självmordsförsök som slutat på intensivvårdsavdelningen. 

 

Nu är det såhär att min hjärna är KAOS, alltså jag åker till Thailand med en ryggsäck på ryggen nästa vecka(!!!), ja, nästa vecka, SJUKT. Och då har jag suttit inlåst här i 6 månader, ett halvår!! Detta blir min första permission, såkallad "LPT permission". Det är ganska stor omställning från att ha varit inlåst i ett halvår till att åka till paradiset och fara runt till den ena paradisön efter den andra. Jag åker 13 timmar bort från detta helvete, flyr 13 timmar bort från avdelning 23, rum 10 och alla idioter. En paus, så välbehövligt. Och denna resa gör också att jag slipper fira min 5e födelsedag irad på sjukhus, istället får jag fira den på Koh mook tillsammans med kokosnötter, apor, färgglada fiskar, vit sand och turkost vatten. 

Så det är en heldel att fixa inför detta, och en hel jävla del jag bör klara av. Att inte skära mig och att äta är väl de största och första jag bör klara. Resten fixar sjukhuspersonalen (dvs. den goa kontaktperson jag har). Iochmed att det tropiska klimatet lär få mina sår rätt infekterade och saltvattnet lär svida som attan måstemåste jag hålla mig fri från nya sår. Idag är en dag jag inte skärt mig, töntigt tycker säkert de flesta av er men jag säger "fan så bra!". Annars är det nästan vardag för mig. Så nu hoppas jag på att ett under ska ske och min ihop tejpade arm vill läka ihop lite eller väldigt mycket. Jag fick hjärtanplåster av min vän idag, så nu kanske de läker på någon sekund. Åh vad fina vänner jag har, love u bästis! 

Det är också kaos här på mitt rum, alltså packning hit och packning dit. DÖR på allt just nu. Så ja ni hör ju, jag har ingenting att komma med just nu. Därför säger vi såhär att vi hörs helt enkelt i april igen, i mitten av april är jag tillbaka i Sverige och då med härliga Thailandsbilder att visa. 

 

Håll ut vänner så ska jag försöka göra detsamma! ♥

Alltså psyk"vården" är katastrofal. Kanske inte i hela Sverige? Men iallafall här, i Västervik. 

Avdelning 23 är största skämtet någonsin. MEN, min läkare, kontaktperson och några andra små härliga filurer har jag att tacka för all hjälp ändå, för de hjälper- inte stjälper. 

 

Det har flera gånger hänt att jag fått dubbeldos medicin, av samma sköterska. Igår hände det igen och det var fan droppen, för då hade hon helt missat att jag skulle ha medicinen vid 14 och inte vid 16. Så igår tog jag saken i egna händer (har gjort det innan också, bla ringt patientnämnden) så jag satte mig och skrev. Jag skrev ett brev till socialstyrelsen om brister och fel inom vården. Och även till patientnämnden. Även min mamma gjorde slag i saken (ännu en gång) och gick ner till verksamhetschefen och berättade allt ur hennes perspektiv. Jag undrar fortfarande och kommer undra ända till denna människa slutar inom vården hur hon någonsin kunnat få jobb här? Jag kan nämna att det är inte bara medicin hon delat fel utan en hel del andra saker har hon lyckats med också.

 

Men att få ner alla fel, misstag och händelser som kunnat döda mig på papper är svårt, men skriva är något jag faktiskt gillar och fått höra att jag är bra på. Så jag skrev, mina egna åsikter på ett papper. Slickade ihop kuvertet och satte på ett frimärke. Men idag kom min läkare in till mig och gav mig en ny medicinlista (han har ändrat tider och höjt mediciner) då berättade jag kort och gott för honom om gårdagen och då bad han att han skulle få brevet jag skrivit till socialstyrelsen så jag gav det till han, för han skulle ha möte med verksamhetschefen. Han lovade att bjuda på nytt porto, men vad spelar det för roll? 

 

Huvudsaken är ju att lilla jag, jag som patient får göra mig hörd. Att de tar mig på allvar. Och jag tänker inte ge mig, jag tänker kämpa tills jag inte orkar mer. Även om det egentligen är mig själv jag bör lägga energin på. Men vården som den är nu- är inte vård, det är ett rent kaos bara. Jag är envis, jag ger mig aldrig. ALDRIG. 

 

För grejen var den att igår fick jag en såndär ångestattack, då allt svartnar och jag vet varken ut eller in. Kanske berodde det på att jag inte fått min medicin, på att all personal ger mig olika svar på samma fråga eller att min läkare och jag hade haft ett möte. Men jag skar mig iallafall, sådär djupt så det behöver tejpas ihop, men det är ju inget jag kommer på att göra själv. Och ingen personal kollar till än på hela dagen så de gör det ju inte heller. Så jag fick som vanligt be min stackars mamma kommma NUUU och så är det hon som får tejpa ihop mig och plåstra om mig. Göra mig lite mindre trasig. 

 

Det roligaste av allt är att denna sköterska har verkligen respekt för både mig och min mamma, jag kan nog nästan kalla det att hon är rädd. Kanske rädd för hon vet vilka misstag hon gjort och vad konsekvenserna kan bli? Kärringjävel säger jag bara. 

 

Hur upplever ni psykvården? Vad har ni för erfarenheter? Dela med er! Om ni vill :)

Igår blev en av mina vänner jag faktiskt hittat mig uppe på avdelningen utskriven. Vi har varit här i sex månader tillsammans och gått igenom den värsta hösten någonsin men även haft små skrattanfall och bus stunder som gjort att vi orkat vidare mitt i allt mörker. Vi har vetat att vi alltid haft varandra några rum bort om det skulle behövas, tryggheten att veta att någon bara finns räcker. Man behöver inte sitta bredvid varandra för att känna den tryggheten. Nu känns det tomt. Sex månader tillsammans är länge och det vi gått igenom tillsammans är ju inga lätta saker, så det blir att man kommer varann väldigt nära. Men varken hon eller jag ska sitta på en sjukhus avdelning hela våra liv. Så igår flytta hon som sagt vidare och jag kände en enorm tomhet. Avsked är något jag har extremt svårt med. 

 

Men jag försöker tänka "jag har ju henne kvar, bara på ett annat sätt än då". 

Jag känner mig så vilsen. Världen är så stor och jag känner mig så liten och är en rätt liten prick här i världen också. Det där med att inte känna sig hemma någonstans, inte känna lugnet, behaget och tryggheten. Utan bara känna otrygghet, oro, obehaget och ångesten. Det är inte så jävla kul.

 

Jag vill ha ett hem där jag känner mig hemma, jag vill ha något annat än ett sjukhusrum på 16 kvm. Jag har en lägenhet, en jättefin. Men den är inte jag, den är så mycket oro och så mycket ångest. Hur ska jag kunna bo där utan mitt älskade hjärta? Hur ska jag kunna bo där utan allt svart hår som ligger överallt? Hur ska jag överhuvudtaget kunna hitta ut till världen igen? 

 

Jag är ju bara jag. Jag som tar överdoser så fort jag får chansen, jag som skadar mig när jag får ångest och jag som svälter när jag inte har chans att skada mig på annat sätt. Så vem fan är JAG? Vart hör jag hemma? Hur hittar man tillbaka till världen igen? Världen utan självskador. 

 

Jag är bara ett enda stort frågetecken som inte orkar kämpa just nu. Eller egentligen kämpar jag för varje andetag jag "måste" andas. Men mer än så orkar jag inte. Inte nu.