55 kg vs liv

Inlägget igår var väldigt mycket ångest i, då jag egentligen borde hålla mej borta från bloggen. Men samtidigt behöver jag få ur mej det. Så det blev som det blev, hoppas ingen jämnför, nojar osv bara för de få orden jag fick nerskrivet. 

 

Att jag gått upp dessa kilon är mycket pga mediciner, och det suger så otroligt jävla hårt att mediciner som hjälper mej till att må bättre och överleva ångestattacker gör mej stor, så stor att jag inte står ut med mej själv. Egentligen skäms jag och gråter tillsammans med kudden när jag ska sova. Istället går jag på stan och shoppar med bästis, äter gofika med pappa och myser i solen med mamma. 

 

Det är alltså nu jag måste prioritera vad jag vill eller ej. För jag vet att det inte går att väga 55 kg till en 180 cm lång kropp om man ska kunna göra alla dessa saker. För då orkade jag inte shoppa, inte sola och inte fika. Då låg jag som en döing i sängen uppe på IVA med apparater som fick min lever att inte krascha mer än vad den redan hade gjort. Jag prioriterar att kunna fika med pappa, sola med mamma och shoppa med bästis. Därför kan jag inte väga 55 kg igen (även om det gör ont). Kanske inte så mycket som jag gör nu heller. Jag vill träna för att få den kropp jag är nöjd med, träna och äta bra mat (vilket är svårt på avdelning 23 då maten är SKIT). Framför allt så kan man faktiskt inte åka till Tanzania och volontärarbeta i 13 veckor om man har ett BMI på 17. 

 

Förra veckan lämnade jag ifrån mej både glasbitar och rakblad. Lämnade mina tryggheter skulle jag nästan kunna kalla det, mina bästa vänner mot ångesten. Jag vet att jag kan få tag på rakblad, jag kan slänga sönder ett glas och jag kan hitta annat att skada mej på. Men nej, jag vill inte. Det är det, det handlar om nu. Vilja eller icke vilja. Men jag vill inte låta småbarnen nere i Afrika undra. Så jag har nu inte skurit mej på ca 13 dagar. Bara för att jag ska Tanzania. Bara för jag ska få förverkliga vad jag alltid drömt om. 

me, and that's who I am

Håller så med, att dessa mediciner ska göra en så stor...Hade samma problem ett tag. Växte ur vartenda par byxor jag hade och hade plötsligt ingen midja, bara på grund av mediciner. Så sjukt störande!! Har nu bytt ut mediciner lite och lyckats gå ner i vikt och hoppas på att det håller i sig så. Fattar inte varför alla psykmediciner måste ha viktuppgång som biverkning!! Men jag håller fortfarande fast vid att du ser bra ut!
Kramar!

Du är fin precis som du är!

du är så fantastiskt fin och bra

du är så fantastiskt fin och bra

Du är så stark!

Du är så fiiiin! :)

du kan ju alltid ha låsta inlägg, om de är saker du bara vill kasta ur dig :)

åh, jag känner precis likadant om mig själv just nu. Världens sämsta känsla. Men du är så fin, så perfekt!

och du är så jävla fin som du är jossi.

Du är vacker, du är fin, du är underbar precis som du är. Du ska klara av att komma ditt du vill, du ska klara av att göra de saker du vill och som jag har sagt så många gånger tidigare, jag vet att du klarar det, bara du har viljan med dig <3