Igår, vet ni vad? Jag hade en BRA dag!!! Jag menar hur ofta har jag bra dagar nu förtiden? Ångest finns självklart med mig hela tiden och på kvällen förföljer den mig ännu värre. Men det gick att stå ut när man tänker på den fina dagen man hade haft.
Jag solade och åt glass med bästis, sen tog vi en kort promenad innan jag var tvungen att vara tillbaka till avdelningen för att gå till medicin och ta olika sorters prover och tester. Blodprover lyckas ingen med så de ska försöka idag igen, VARFÖR är min kärl så sönderstuckna? Blir tokig, tur att jag är van och inte tycker det är så vidare värst läskigt längre. Har ju varit med om värre saker...
Sen kom två fina flickor upp med fika och gjorde mej glad, vi pratade och fikade sen var jag nöjd och belåten. Tack för fikat och sällskapet tjejer!
För vet ni? När man legat inlagd på sjukhus i 8 månader, då är det många som ger upp tillslut. Men det är dom som inte gör det som jag skulle vilja ge allting och lite till, till. Ni är så fina och betydelsefulla ♥
Om det inte vore för er så hade jag troligen inte överlevt veckorna på intensiven för då hade jag aldrig behövt kämpa för att få se er igen, men det va precis vad jag fick göra vilket gjorde att ja, jag klarade det ju faktiskt. Min lever är känslig, jag är känslig men det spelar ingenroll när jag överlevde.
I torsdags hade jag ett möte som jag fasat för såååå länge sååå länge. Jag HATAR möten, verkligen hatar. Ingen trodde jag skulle vara med men efter att ha fått slänga stolen i väggen så gick jag in på mötet, lyssnade på vad som sas och försökte förklara lite. Efterråt fick jag höra duktig jag var som var med. Kanske kan jag också vänja mej med möten någon gång.. Men vem tycker det inte är jobbigt med tre ansikten som stirrar på än och frågar hur man mår? Vi kom fram till en sak men det berättar jag imorgon eller något. Sen fick jag även ett besked som slog knut i min mage. "Hon finns, hon finns, hon finns", det skadar ju inte att tänka så iallafall.
