klagan
Egentligen borde jag inte klaga på en "vanlig" förkylning efter denna jävla höst, men nu gör jag det ändå. Sen i måndags har jag haft halsont, snorigt, feber, värk i kroppen, kräkts och de senaste dagarna inte tagit mig ur sängen. Idag fick jag iallafall konstaterad halsfluss, så nu ska jag svälja världens största tabletter i 10 dagar/ 3 gånger om dagen. Himla lätt när man knappt kan svälja en klunk vatten utan att vilja skrika rakt ut.
Och nu får jag börja om på ruta ett igen. Komma upp på bena, börja gå osv. Precis när jag kommit en bit påväg. Så jävla drygt, så jävla skit det är att inte ha en kropp som är som den ska.
Läkaren konstaterade också att jag kommer vara otroligt lättpåverkad att bli sjuk osv. Då ångrar man verkligen vad man utsatt sin kropp för.
Nya tag.
4 månader
25 september tog jag min första intox, en vecka senare tog jag ännu en och det var då jag höll på att mista livet för första gången. Det skulle hända en gång till, att jag var så nära att dö, och det var bara för en månad sen.
4 månader på sjukhus idag och fyfan vad du har klarat mycket min lilla kropp, "det är ett under att du lever" - jo, jag tror jag fattar det mer och mer.
sick girl
Jag är sjuk och mesta dels sängliggandes. Antar att min kropp inte är särskilt stark efter denna hösten och att det är därför en "vanlig" förkylning och feber får mej död.
sms från mor
Jag får tårar i ögonen samtidigt som jag blir så glad. Tänk om jag hade blivit en ängel den där dagen/ dagarna. Detta sms fick jag av mammsen ikväll;
"Varje kväll tänker jag tanken
- hon lever, fan tänk vilken tur vi hade att hon följde med mig till akuten. Vaknade igen, klarade sig genom allt jävla skit och plågor. Meningen är att du ska leva och då menar jag LEVA!
Om det fanns/finns nån mening att du skulle dött då hade du vart en ängel, men nu är du här hos oss/ men ändå inte.
Jag hoppas att du kommer ut och kan leva ett liv som du är nöjd med och klarar.
Jag älskar dig så mycket"
Jag tycker om dej mamma och skulle inte överlevt om du inte suttit och vakat vid min sida alla dessa helvetes dagar.
dream of africa
Min läkare visa så fina bilder från Kenya idag. Jag fastnade för zebror och giraffer, åh så fina. Nog för att jag rest mycket men jag har aldrig varit i Afrika, men en dag. Då ska jag allt sätta min fot i Afrika, allra helst i Tanzania eller på Zanzibar. Fast satsar nog på både och när jag ändå är där.
Så länge jag kan minnas har jag drömt om att få hjälpa fattiga små mörkhyade söta ungar nere i Afrika. Den drömmen ska bli sann, jag bara ska dit. Inget kan stoppa mig.
Därför måste jag bli fri och frisk! För jag ska hjälpa andra.
Bjuder på några bilder från det lyckligaste ögonblicket i mitt liv. Så fina, så söta, så härliga, så underbara! Dom bodde i ett skjul bredvid vårt hotell när jag var i Domikanska Republiken 2010.
Detta är ett av mina långsiktiga mål- att kunna åka iväg på Volontärresa till Tanzania och jobba på barnhem.
Mina kortsiktiga mål kan vara att bara klara av att gå ut en dag, ha på sig jeans eller att äta som jag ska. Men det går framåt och mitt största mål påvägen just nu är Thailand. Verkligen något att kämpa för!
Drömmar och mål är det viktigaste för mig för att kunna ta mig framåt. Och såklart att ha så fina människor omkring mej som alltid finns där och aldrig ger upp hoppet om mej.
småsaker är också värdefulla
Ett telefonsamtal och 60 minuter senare var jag 5 kg lättare. Vissa människor är så fina och betydelsefulla.
Lycka.
valet är ditt, lev eller inte
Jag tycker inte ens det är sorligt längre, dessa människor som åker in och ut på psyk hela livet.
Dom satt här när dom var 18 och sitter ännu här och är i 50 års åldern.
För det är upp till dom, det finns inget som hindrar dom mer än vad det skulle hindra någon annan att bli frisk.
Allt handlar om dej själv, om hur du tar emot hjälpen och om hur du börjar våga leva sakta men säkert, om hur du tar dej an hinder påvägen och ändå kommer vidare. För det går att bli frisk, det gör det. Om du vill.
Hur orkar folk sitta och jämnföra mediciner, vem som varit med om värst saker, vem som varit närmast döden, vem som helt enkelt varit sjukast. Det berättar folk om med stolthet i rösten. Jag kan inte låta bli att skratta inombords över hur sjukt det är, medans endel av mig skulle vilja banka in i varenda skalle hur jävla mycket mer det är värt att LEVA, en annan del av mig blir förbannad och skulle kunna ge en riktigt elak kommentar tillbaka. Men jag lyckas hålla käft och hålla mej- för ni är bara så sjuka, ni kommer aldrig må bra, ni kommer alltid vara där ni är eftersom ni inte gör något åt det. Jag tycker inte synd om er, för det är precis vad ni vill att man ska göra. Man ska se er, tycka synd om er och lida med er.
Ett tips till er är istället att börja ta steg mot livet om ni vill hinna med att leva. Och var stolta över dom steg ni tar. Istället för att vara stolta över era självmordsförsök eller sjukdomar.
två steg fram och ett tillbaka är ändå alltid ett steg framåt
Satt och tänkte på att det har gått 4 månader sen jag kom hit till avdelningen, det var den 25 september. Och idag sitter jag alltså fortfarande här, 4 månader senare och har inte blivit något bättre tänkte jag- för jag sitter ju liksom på samma ställe.
Men så insåg jag att för 4 månader sen hade jag precis kommit tillbaka till avdelningen från uppvaket där jag då hade legat övervakad och fått dricka kol för att sen spy upp alla tabletter jag då proppat i mej. Det var första gången av vad som skulle bli fem gånger. Det enda jag tänkte på dag in och dag ut var hur jag skulle få tag i mer tabletter nu när jag var inlagd med LPT (lagen om psykiatriks tvångsvård). Jag skulle ju bara dö. Och vad jag kämpade och la onödig kraft på att döda mig själv. Varje dag satt jag vid dörren på avdelning för att kunna springa ut när rätt läge kom, och ut kom jag ett antal gånger men blev tillbaka buren av tjocka feta gubbar, jag sparkade och slogs fast jag hade noll energi. Jag rymde från personal på promenad. Jag åkte polisbil tillbaka till avdelningen. Jag tog en ny intox en vecka efter den första och då hade min stackars kropp fått utstå 150 tabletter på 7 dagar. Den dagen fick mamma och pappa ett samtal hem "vi vet inte om hon kommer klara sig, det ser inte bra ut". Och jag blev i illfart körd från akuten till intensivvårdsavdelingen och där tar mitt minne slut. Men jag har fått berättat för mej att jag låg där med syrgas, uppkopplad för att se hjärtats slag, 4 olika påsar dropp (motgift, salter, "vanliga" vätska), kateter och samtidigt som jag bara kräktes och kräktes. Några minuter senare gjordes ett ultraljud på min lever och sen kontaktades leverspecialister i Huddinge om levertransplantation på min väldigt förstörda lever. Ett normalt leverprov ska vara under 0,76 och mitt låg då på 120. Jag var fortfarande inte vid medvetandet utan vaknade upp dagen efter. Ingen visste hur det skulle gå och denna ovisshet fick jag och mina närmsta stå ut med i en vecka- först då visade det sig att leverprovet sakta men säkert börjat sjunka och motgiftet hade gjort sitt jobb.
Jag fick lämna intensiven efter en vecka och komma tillbaka till avd 23. Och såhär har det hållit på hela hösten, jag har smugglat med piller, rymt, sparkats, slagits, skrikits, slängt sönder grejer, skärt mej, svältit, hällt i mej livsfarlig vätska och tagit överdos efter överdos.
Den senaste intoxen är nu en månad sen och precis som den gången jag just berättat om så var det så himla nära att jag faktiskt inte överlevde denna gång heller. Jag tror jag tillochmed jag var i nån värld mellan döden och livet. Jag kunde inte prata, hörde röster långt borta, såg ingenting, det var bara vitt. Fick höra att min lever var skadad för all framtid men att jag hade sån fruktansvärt tur som överlevt. Min envishet och motgiftet har jag att tacka för att jag idag lever. Efter den senaste intoxen och en veckas vistelse på intensiven som den förde med sig så har jag mognat så himla mycket. Jag har varit livrädd för att dö, för hur nära jag varit att verkligen dö. Och ungefär 511 gånger har jag fått höra att om du gör det igen- då finns du inte längre.
Så jag inser nog nånstans att jag har fan visst kommit någon vart även om jag sitter på samma ställe som för 4 månader sen. För idag försöker jag inte rymma hela tiden och jag äter. Visserligen sparkas jag, slänger sönder saker och skär mej men det är när ångesten tar tag i mej. Och framför allt jag har inte tagit en överdos på en hel månad, kan tyckas givet. Men för mej som haft det som "liv" den senaste hösten är det inte självklart.
Jag har ändå kommit en bit på vägen.
who's that girl
19 årig tjej från en liten håla i Sverige. Älskar sommar, värme, resor, fina människor och att fotografera. I 5 år har jag levt till och från på sjukhus och in och ut på olika kliniker, bara för jag varit allt för underviktig och/eller sätt livet svart. Anorexi och deppression kallas det nog.
Idag är jag inte den tjejen att jag önskade att jag var men jag är påväg mot något som kallas livet. Visserligen sitter jag inlåst på psyk sen 4 månader tillbaka med ett LPT som nu också blivit förlängt i 6 månader men det är inget som kan stoppa mej från att kämpa mot livet även om motgångarna är många.
Men om jag överlevde hösten 2012 så finns det inget som kan ta död på mej (jo, en till överdos skulle få min lever att dö= jag dör). Men hey, jag har gjort mitt i pillrenas värld nu, gör jag det igen dör jag. Jag vill inte dö egentligen. 5 intoxer under 3 månader varav 2 gånger minuter från att dö eller behöva genomgå en levertransplantation är en erfarenhet i sig men jag vill inte uppleva mer IVA besök, medvetslöshet, droppåsar, kateter, syrgas, spyor, kontakt med Huddinge om levertransplantation eller alla dessa stick i armarna.
Men ett (fast det brukar sluta i flera) stick i armen får jag redan imorgon, men vad gör det? JAG LEVER. Vilket är helt jävla otroligt enligt min läkare, "du är bra på att överleva". TACKGODEGUD för det.
