börjat med min ECT behandling
Igår fick jag ECT för första gången och det ska jag ha ett par veckor framåt. Som min läkare sa så är det en slags antidepressiv medicin fast mycket starkare och mycket snabbare. Man blir alltså sövd och får som ett krampanfall typ (elchocker till hjärnan). Kan låta ganska mysko och jag var livrädd för att inte vakna igen men nejdå. Dock hade jag precis likadan dödsångest som när jag låg på IVA, tviii.
Dagen igår var bara i en enda dimma och jag minns inte mycket alls, det är den stora nackdelen- jag kommer typ tappa närminnet just när jag gör behandlingarna. Men som alla har sagt till mig- allt är värt att prova för att må bättre.
Men jag får allt ECT måndag, onsdag och fredag så det lär bli ganska tyst ifrån mig här eftersom det tar på kroppen att bli sövd tre gånger per vecka. Dagen efter är man också trött och har träningsvärk i kroppen från helvetet. Bara att börja vänja sig. Så detta är alltså vad jag kommer ägna mig åt under ett par veckor nu. Någon som har några erfarenheter av ETC? För/nackdelar?
helt klart mina nya favoriter till shorts
en bättre fredag
Igår, vet ni vad? Jag hade en BRA dag!!! Jag menar hur ofta har jag bra dagar nu förtiden? Ångest finns självklart med mig hela tiden och på kvällen förföljer den mig ännu värre. Men det gick att stå ut när man tänker på den fina dagen man hade haft.
Jag solade och åt glass med bästis, sen tog vi en kort promenad innan jag var tvungen att vara tillbaka till avdelningen för att gå till medicin och ta olika sorters prover och tester. Blodprover lyckas ingen med så de ska försöka idag igen, VARFÖR är min kärl så sönderstuckna? Blir tokig, tur att jag är van och inte tycker det är så vidare värst läskigt längre. Har ju varit med om värre saker...
Sen kom två fina flickor upp med fika och gjorde mej glad, vi pratade och fikade sen var jag nöjd och belåten. Tack för fikat och sällskapet tjejer!
För vet ni? När man legat inlagd på sjukhus i 8 månader, då är det många som ger upp tillslut. Men det är dom som inte gör det som jag skulle vilja ge allting och lite till, till. Ni är så fina och betydelsefulla ♥
Om det inte vore för er så hade jag troligen inte överlevt veckorna på intensiven för då hade jag aldrig behövt kämpa för att få se er igen, men det va precis vad jag fick göra vilket gjorde att ja, jag klarade det ju faktiskt. Min lever är känslig, jag är känslig men det spelar ingenroll när jag överlevde.
I torsdags hade jag ett möte som jag fasat för såååå länge sååå länge. Jag HATAR möten, verkligen hatar. Ingen trodde jag skulle vara med men efter att ha fått slänga stolen i väggen så gick jag in på mötet, lyssnade på vad som sas och försökte förklara lite. Efterråt fick jag höra duktig jag var som var med. Kanske kan jag också vänja mej med möten någon gång.. Men vem tycker det inte är jobbigt med tre ansikten som stirrar på än och frågar hur man mår? Vi kom fram till en sak men det berättar jag imorgon eller något. Sen fick jag även ett besked som slog knut i min mage. "Hon finns, hon finns, hon finns", det skadar ju inte att tänka så iallafall.
Min volontärresa
Fick väldigt många frågor om min resa jag ska göra i höst, en resa jag sent lär glömma.
Jag ska jobba på ett barnhem med barn från 1 dag och upp till 6 år gamla. I 10 veckor kommer jag befinna mig i Tanzania, mest i Moshi som är staden jag kommer jobba i. Sen tänker jag även ta en avstickare för Safari och avslutar med 3 veckor på Zanzibar och jag börjar redan nu fundera på om jag ska ta någon vecka på en annan paradisö. Jag har ju ett tag på mej att fundera, för den 20 september går flyget från Arlanda och den 21 september landar jag i Kilimanjaro efter två mellanlandingar i olika Afrikanska städer. Som det ser ut nu kommer jag vara borta i 13 veckor och göra saker jag aldrig innan gjort. Detta är min stora morot! Min morot för att inte skada mej, min morot för att egentligen bara stå ut just nu.
Resan lär inte va en dans på rosor och jag lär få se och uppleva mycket tungt men jag vet att resan kommer ge mej ett helt annat perspektiv på livet. Genom att jag varit sjuk i 5 år så ser jag nog livet väldigt annorlunda mot vad andra 20 åringar gör, men detta, denna resa lär bara göra mig ännu starkare. Och nöjdare med vad jag faktiskt har.
Och så kommer vi till alla dessa frågor om pengar. Inte det lättaste för ett fattig student att ge sig ut på såna här äventyr då jag för mitt projekt betalar 16 000, alltså bara för projektet. Då ingår mat och sovplats. Sen kommer det utgifter som flygbiljetter, safari, hotell på Zanzibar, vaccinationer, försäkring, visum etc. Det kommer helt klart vara den dyraste resan jag nånsin varit på men jag tror också att den kommer ge mig mersmak på livet och kan rädda mig ifrån att "sitta fast" på psyk resten av livet. Jag åker med organisationen Amzungo och deras projekt "Små barn i Arusha eller Moshi". Varför jag valde Moshi är för att jag blev rekommenderad det, det skulle vara en lugnare stad och varför jag valde att jobba med just små barn är för att jag alltid haft en förkärlek till utländska små barn.
Om ni har fler frågor så fråga på och om ni vill skänka en slant så säg till. Jag har redan samlat in barnkläder så jag inte får med mig mera och lite nu och då finns det små gulliga själar som skänker en slant.
infektion & volontärresa
Ungefär såhär känner jag just nu.
Jag har gått och fått en infektion i ett av mina sår vilket gör att jag också fått feber vilket inte är sådär jätte härligt. Jag har frossa varvat med svettningar hela tiden men jag äter pencillin nu så jag hoppas snart på att må bättre. Förövrigt är jag nyklippt (eller det var väl en vecka sen) och på avdelningen har det varit skit rörigt. Så jag fick sova hos bästis en natt, väldigt spontant men åh, så skönt!! I veckan väntas typ ingenting, lite besök och sådär men annars lugnt hoppas jag.
Igår fick jag bekräftelse på att från och med den 20 september har jag en plats på ett barnhem i Moshi i 10 veckor framåt. Jag är alltså inte tillbaka i Sverige försen i slutet av december (tar en sväng till Zanzibar också) och jag läääängtar såhääääär mycket! En dröm som går i uppfyllelse helt klart ♥
dr denim
Dr Denim Plenty, de skönast jeans man kan ha! Jag som hatar jeans annars.
Och 400:- för ett par jeans vad är väl det!? Perfektooo.
livet= helvetet
Det åskar ute.
Inombords är det svart.
På min arm sitter tre nya stygn.
I fåtöljen sitter mitt extravak.
Life sucks sometimes...
sunset in västervik
ph by me with iphonen
Kvällspromenad med pappa och vovvisarna igår. Efter en dag då jag bara inte orkade med livet mer.
Snart ska jag träffa bästis och komma bort lite från sjukhuset för ett par timmar. Skönt, bra, skoj osv. ♥
härom dagen; ballerina premiär
Nu är det verkligen vår! Soligt och varmt, så häromdagen blev det ballerina premiär! Det värsta är bara att jag lyckats gått och blivit mer och mer allergisk mot pollen för varje år som går och iår är det inte alls roligt. Och så sitter jag ju instängd, precis som varje vår. Bara för att höst och vinter får mej att må så jävla dåligt. Snälla Sverige, ta bort hösten och vintern och låt det vara sommar och sol året runt!
Idag ska jag ut och sola med en personal, träffa vänner eller en vän och stå ut i ångesten. Tjohoo...
varför bor jag i sverige för!? när thailand finns..
ph by me in thailand, koh ngai
55 kg vs liv
Inlägget igår var väldigt mycket ångest i, då jag egentligen borde hålla mej borta från bloggen. Men samtidigt behöver jag få ur mej det. Så det blev som det blev, hoppas ingen jämnför, nojar osv bara för de få orden jag fick nerskrivet.
Att jag gått upp dessa kilon är mycket pga mediciner, och det suger så otroligt jävla hårt att mediciner som hjälper mej till att må bättre och överleva ångestattacker gör mej stor, så stor att jag inte står ut med mej själv. Egentligen skäms jag och gråter tillsammans med kudden när jag ska sova. Istället går jag på stan och shoppar med bästis, äter gofika med pappa och myser i solen med mamma.
Det är alltså nu jag måste prioritera vad jag vill eller ej. För jag vet att det inte går att väga 55 kg till en 180 cm lång kropp om man ska kunna göra alla dessa saker. För då orkade jag inte shoppa, inte sola och inte fika. Då låg jag som en döing i sängen uppe på IVA med apparater som fick min lever att inte krascha mer än vad den redan hade gjort. Jag prioriterar att kunna fika med pappa, sola med mamma och shoppa med bästis. Därför kan jag inte väga 55 kg igen (även om det gör ont). Kanske inte så mycket som jag gör nu heller. Jag vill träna för att få den kropp jag är nöjd med, träna och äta bra mat (vilket är svårt på avdelning 23 då maten är SKIT). Framför allt så kan man faktiskt inte åka till Tanzania och volontärarbeta i 13 veckor om man har ett BMI på 17.
Förra veckan lämnade jag ifrån mej både glasbitar och rakblad. Lämnade mina tryggheter skulle jag nästan kunna kalla det, mina bästa vänner mot ångesten. Jag vet att jag kan få tag på rakblad, jag kan slänga sönder ett glas och jag kan hitta annat att skada mej på. Men nej, jag vill inte. Det är det, det handlar om nu. Vilja eller icke vilja. Men jag vill inte låta småbarnen nere i Afrika undra. Så jag har nu inte skurit mej på ca 13 dagar. Bara för att jag ska Tanzania. Bara för jag ska få förverkliga vad jag alltid drömt om.
me, and that's who I am
fyfan för vikt(en)
I december vägde jag 55 kg till mina 180 cm över havet.
Nu, nu vet jag inte. Men jag vet att jag kan inte leva såhär. Jag kan inte va såhär stor. Äcklas över mig själv!!
nike pegasus 29
Har den äldre modellen av dessa så bara kände att dom här skrek efter mig i affären. Och japp, jag är skogalen och speciellt i Nike. Så himla perfekta bara!! 899:-, kampanjvara annars 1195:- på Intersport. Köpte mej även ett par löpartights så nu finns det ingenting som kan hindra mej från att röra på mej lite. Eller jo, måste ju ha med mej sällskap.... Men ändå, jag är glad för att jag fått börja gå ut med vänner. Lite mer friiiiheeet!!
